Härliga dagar:)

Sååå skönt det är med semester! Nå, jag har haft nån period med "å jag blir tokig vad ska jag göra" men så är jag van att jobba jämt också. Idag var vi till Majas loppis som är ag älskar att vara där. Älskar att se var jag snart ska bo. det är en hemkänsla över stället som är nästan i likhet med huset i Lunde, Bergeforsen. De har vägkyrka där bredvid också och dit ska Tilde och jag åka nån dag. Hembakat fikabröd och kaffe kan man få köpa där och sitta en stund och prata med tanterna som bor där. blir säkert riktigt roligt och ännu roligare att knyta lite vänskapsband innan jag flyttar dit.

Jag planerar möblering för fullt. Jag vill ha ner mitt lilla, lilla furuköksbord. Funderar på att måla underdelen buteljgrön och stolarna likaså (de är blå nu) samt knä stolssitsarna så de matschar det fina kaklet. i övrigt så kommer en stor del av mitt gröna porslin att bli synligt och Töreboda burkarna för kryddor. 14 st har jag nu! Tänk så gott det kommer att dofta i mitt kök av alla kryddor:)

Sovalkoven hoppas jag är så stor som jag minns den, då får båda våra sängar plats lekande lätt med byrårer emellan. Annars blir det lite trängre bara, det gör inget:) soffan är mitt största bekymmer för den kommer definitivt vara för stor. I värsta fall använder jag bara en del av den.

På Majas har jag förresten sett ett skåp. Redan i fjol såg jag det och ville ha det men plånboken var skral. Jag tror jag ska be Maja lägga undan det åt mig, det är såååå fint och kommer att passa perfekt bland övrigt i mitt lilla hem:)

Jag är så glad att jag får ett riktigt hem igen, det känns verkligen så. Livet är ljust nu med nytt boende och nytt jobb. 5½ vecka till med lillan, snart kommer Tim och Gry hit coh sen kommer Robin och Emelie... Livet är kärlek:)

Vilken himla tur jag haft!!

Ibland kan jag verkligen tycka att mitt liv varit SKIT. Verkligt skit alltså, inte småkluttigt utan pest.

Men vilken otrolig tur jag haft! Jag har föräldrar som för all del lagt sig i lite för mycket, massor för mycket... Men de har funnits där, ställt upp, stöttat och hjälpt med allt jag än har bett om.
Jag har barn som trots att det sviktat i massor verkligen tycker att jag varit en bra mamma ändå och som tycker att de lärt bra saker om livet tack vare mig.
JAg har syskon och en svägerska som är fantastiska, aldrig ett ont ord, aldrig nån förmaning, aldrig "hur kunde du"... jag tror de, trots det inte är lätt, förstår varför.

Jag har vänner som backat undan men ännu fler som tagit ett steg närmre och verkligen försökt förstå, stötta och finnas till hands - underbara älskade vänner, ni är värda er vikt i guld!

Utöver det har jag en man i livet, som ser till att jag inte stagnerar. Som förväntar sig att jag vet vad jag gör, som stöttar i det han kan men som även ställer sig helt vid sidan och ser på och låter mig lösa saker och ting på mitt sätt. Han är ett mysterium och om jag så lever i 200 år så kommer han att ha något nytt att lära känna, något hemligt som ingen får se och som gör att jag aldrig nånsin slutar att fascineras av honom...

det har varit en knagglig stig många gånger. Det komme att vara gropar i vägen framöver också, det vet jag. Men jag har haft en oändig tur som har alla dessa fantastiska, underbara människor omkring mig. Vad vore livet utan er alla??

Leva här och nu

Jag försöker verkligen göra det, leva här och nu. blicka frammåt och låta det som varit vara den lärdom det var, den ryggsäck det är. en stängd ryggsäck med händelser och erfarenheter som format mig till den jag är idag, på gott och på ont.

Men det är svårt. Gång på gång så slängs jag omedvetet bakåt. Händelser nu ger minnen som blommar upp och det blir lättare att börja jämföra med sånt som redan varit istället för att se det som sker som en helt ny händelse, helt nyfödd, att bedöma och granska utifrån dagen idag.

Det går lättare och lättre att komma på mig, jag kan packa tillbaka det gamla och låsa ryggsäcken igen och dra ett andetag och sätta blicken mot framtiden. Vi är här och nu, på väg "ditåt". Men visst hinner det dra ner mig lite, ta av mitt humör och min framtidstro när det händer. Jag får påminna mig: Här och nu. Lev här och nu.

Mormor och morfar som lägger sig i för mycket.

Vad gör man?

Igår ringde den äldsta sonen och var helt vansinnig. På mormor. Trots lillebror talat om att R med flickvän inte ville bli störda på balkongen, så stolpar hon ut och tycker käckt att hej å hå nu ska vi städa, kom nu. respektlöst tycker grabbarna. Respektlöst redan att tvinga på nyvuxna killar städhjälp tycker jag...

Vad gör man?

Jag hör i bakgrunden hur mormor och yngre sonen skriker åt varandra. Ingen av dem är särskilt snäll i tonen. Sonen säger sånt man itne säger men det gör mormorn med. "du är inte vuxen, bara en snorunge som ska hålla käften". Hålla käften?? Sen NÄR säger min mamma sånt? Jag är helt paff, jag kan inte minnas att hon nånsin sagt så.

Sen kommer en harrang om hur lite de kan, mina grabbar. De vet inte hur en tvättmaskin fungerar, inte torktumlaren, och tvätten som minsann MANGLAS också och det beegriper de inte!

Vad gör man?

Mina grabbar har delvis skött sin tvätt själva sen de var kring 15 år. De ställde sina klockor själv och åkte till skolan själv. De lagade mat ibland, framförallt den äldre. till hela familjen. De har aldrig varit några pedanter, men å andra sidan - kan man bli det med en mamma som inte heller är det, som inte orkar, inte räcker till för att påminna om alla måsten?

Vad gör man?

Jag har talat om för mina föräldrar att jag tycker de gör fel som inte låter grabbarna fixa det som ska fixas på egen hand. Att de inte gör dem nån tjänst att åka dit för städ varannan vecka och tvätt nån gång i månaden. Det uppskattas på det här viset: Är de så dum så de vill göra det åt oss, så visst hehe.
till det rinner över, som igår. Då det nästan går till handgemäng. då det slutar med att sonen ringer mig och säger att nu bryter jag kontakten med mormor och morfar.

Vad gör man?

Jag kan inte klappa mina grabbar på axeln och säga att det är ok att skrika åt gamla människor. Men jag kan heller inte stötta mina föräldrar, för jag har hela tiden sagt att jag tycker de gör fel, och jag TYCKER de gör fel.

Mina grabbar KAN! Men de är bekväma och de bryr sig inte så mycket om hur det ser ut. DERAS val. vill de diska först när det är dags att ha en tallrik, så får de ha det så. vill de riskera gå i skitiga kläder för att tvättstugan var upptagen när kläderna var slut - DERAS val.

de är vuxna, om än nyvuxna.
Jag har lärt dem en massa bra, de KAN. De måste bara VÄLJA att göra det.

Vad gör man?

Nästan medicinfri

den medicin jag äter, Armour thyroid, har jag fått ändra dos på hela tiden... som mest åt jag 6 st om dagen, delat på 3 tillfällen.

Nu tar jag ½ tablett varannan, var tredje dag... Och mår kalas!! Jag har alltid gillat sommaren, för då har jag mått bättre så jag gissar att min kropp på nåt vis är skapt för sommar.

vissa dagar svullnar jag i kroppen och vad det kommer sig av har jag itne klurat ut. Inget som nån läkare kunnat förklara heller. Ansikte, händer, fötter... säkert hela jag buffar upp liksom. Kankse jag får leva med det. Skitsamma, jag mår ju bra!!!!!

Jag pysslar på som bäst hemma nu.

Lillan kommer om så där 2 veckor och stannar nästan hela sommaren. Hennes vrå måste vara klar när hon kommer så nu får skattepengarna komma precis när som helst! En loftsäng med skrivbord under vill jag ha, men inte en "tromsö" utan en i trä som är lite lägre och därmed lättare att bädda. Och finare med tycker jag då. I tanken har redan hennes fina hästtavla fått sin plats och stallet är framställt och kanske en eller annan ny pålle till det:)

Om man går från mig ner till "stan" (för mig är Linköping stan och det är inte dit jag menar) så finns en stoooor härlig lekpark och jag längtar så att få gå dit med henne, njuta i sol och höra hennes kvitter.

Jag tror jag ältat klart nu

Nu har jag fått berätta - om än lite svamligt. Gråtit floder har jag gjort och det har värkt i själen i massor. Och ett litet hål i hjärtat kommer jag alltid ha men det kasnke är helt frriskt med tanke på det jag gjort och gått igenom?

Nu tänker jag fokusera frammåt och berätta mer vad rymlingen gör idag:)