sammanfatning av 2010

2010 har inte varit mitt allra bästa år.... fast.... egentligen så var det slutet som var riktigt, riktigt kasst bara!


Jag har fått flera fasta anställningar detta år - hur många får en massa såna och dessutom akn säga upp sig "hur som helst" när det itne passar i livet längre?

Jag har upplevt kärlek utöver det mesta, en hel del fantastiska stunder och känslan av ökande närhet.
Jag har friskförklarat mig så gott som totalt - men medveten om de begränsningar jag har gentemot andras "frisksyn".
Jag hade en fantastisk sommar med mina barn.
Jag har sett platser jag aldrig nånsin skulle ha sett om jag inte flyttat ner till Östergötland
Jag har hittat massor med verkligt fina loppisfynd!!
Nä. 2010 var inget kasst år, det var bara en gräsligt pissig sista månad...

Det är rätt skönt att inse

Man ångrar bara det man inte gjorde

Ja jag ångrar inget jag gjort hittills, och jag försöker förestätta mig att inte ångra något framöver heller. Finns det något som är värt en chans så kommer jag att ge den, finns det någon som förtjänar en chans så kommer h*n få den.

Kanske är det något som kommer att slå tillbaka mot mig själv en dag, att det är jag som kommer att känna hur det svider men faktiskt - det svider mer att aldrig ha provat, den taggen skulle gnaga för evigt.

Så - kom igen då. Jag tänker våga prova.

Rädd

Rädd fastna i denna känslan, rädd att inte våga, rädd att såra, rädd att bli sårad... Rädd  att hålla kvar, rädd att låta gå, rädd att inte veta vad som är rätt, rädd för att det rätta är det svåraste. Rädd att det svåraste är för svårt. Rädd att känna, rädd att sluta känna. Rädd.

Behöver gå vidare

Men vet inte hur. Vad kan matcha det jag fått uppleva? Vem kan toppa det?

Ja jag vet, allt var verkligen itne bra. Det var områden där jag inte behandlades med den respekt och kärlek jag förtjänade. Men på andra områden, vid andra tillfällen så fanns inget bättre, inget större.

Jag försöker fokusera på det som var dåligt, på det som jag mådde dåligt över, på alla de där gångerna då leendena fastnade i halsen och blev till en isande klump i bröstet.

Vill inte klippa den sista länken, vet inte hur jag överlever utan det.

Ensam julafton

Det är både självvalt och som jag vill ha det, och ensamt, tomt och sorgset. Saknar mannen i livet, saknar det goda kamratskapet, värmen, kärleken. Saknar inte tystnaden som blev, ensamheten som kom på slutet.

Undrar ibland om jag släppte för lätt, när allt blev krångligt. Skulle jag stannat, varit arg, krävt, drämt näven i bordet och sagt ifrån? Det är lätt att tänka en massa, men där och då fanns inget annat att göra.

Älskar ännu, kommer nog alltid att göra. Gå vidare? Ja kanske, men hela hjärtat blir aldrig mer med på det vis som det varit. Det var speciellt, en kärlek utöver det vanliga. En förståelse som gick utöver allt. Men man kan inte bara förstå. Det måste vara mer, det måste gå att få ihop allt. Och aldrig svika, aldrig nånsin svika. Inte ens bara med ord.

Jag saknar min bäste vän

Jag saknar alla loppisrundor. Sällskapet i tv-soffan. Det vardagliga i att bara finnas omkring varandra.
Han var min allra bästa vän...

Jag vill ju vara med!!

Igår berättade min ena chef att hon hade en plan för mig om jag varit kvar. Jag hade blivit tillfrågad att bli regionssköterska. Massa roligt ansvar. Massor att lära. Utveckling!!
På den andra skolan träffade jag idag den person som skulle varit min närmaste kontakt - kuratorn. Och oj så vi klickade!! Oj så vi kunnat driva på och få glädje av varandras kunskap.

Idag har jag värk i mina ben för första gången på länge. Jag ser sambandet!!

Jag låter inte tågen passera

Än ser jag bara tågen i fjärran men jag har bestämt att låta livet bli ett äventyr om det är vad som är tänkt. Jag tänker kliva på de tåg som kommer och sluta att stå och trampa på samma lilla plätt.

Dörren är stängd låst och nyckeln borta och jag vänder mig inte om mer.

En tuff insikt

Jag blev en sån som älskar för mycket. Det är en tuff insikt men väl så nyttig. Jag tror inte man klarar att släppa in någon som älskar för mycket i sitt liv. Och jag tror att den som har svårt att släppa in någon fullt ut har lätt att få en flickvän som älskar för mycket. Dubbelt ansvar och ingens fel.

Jag hoppas lära av hur det var och hur jag önskar det ska vara för jag vill inte hamna i samma sits igen. För min skull och hans skull. Kärlek ska vara lätt och enkel. Pusselbitarna ska finnas där och ramla på plats en efter en. De ska inte pressas på plats och bitarna ska inte filas på för att passa.

Jag är glad att jag kan vara glad för allt som var bra och jag är glad att ha brutit den onda spialen som sög oss ner mot botten.
Jag sjunker inte ner i förtvivlan även om saknaden finns där. Det kommer bli bra, livet.

Livet går vidare

Jag har varit både ledsen och arg och det kommer nog att blandas länge än men på något vis finns även en lättnad. Jag behöver inte längre sörja, irritera mig eller önska att de där sista procenten för att det ska vara perfekt ska komma. Det är över. Jag ångrar ingenting och jag är tacksam för allt gott. Jag är också arg för det där lilla som aldrig ville stämma.

Man kan inte hålla tillbaka strömmen. Livet funkar inte så. Och man kan inte hela en trasig själ med sin kärlek. Det är personens ansvar att bli hel.

Jag är starkare än jag varit på säkert 10 år och även om jag känner mig liten och ensam av och till nu så kommer livet gå vidare och jag kommer vara en del av det. Jag är redo för livet men tänker ta tid på mig att ställa mig i startblocken och ge mig iväg. Det hinns.

Livet går inte i retur. Man ska leva utan ånger och det gör jag.

En bit av hjärtat lämnar jag kvar. Den biten kan jag undvara. Den är hans för allt gott som var. Resten är mitt bara mitt att göra vad jag vill med.

Ingen mer ska få slösa min kärlek mitt hopp och min tro.