Jag har så trötta ögon

Ögonen är själens spegel säger man och jag tror det. Jag kan tycka att jag ser kanske lite yngre ut är mina 42 och inte allt för skräckinjgande illa heller. Lite fö mullig, ja visst men å andra sidan väger det upp att jag var så himla spinkig som barn;) På det hela taget - jag är rätt nöjd med hur allt eller det mesta är.

Till jag ser mig på foto och ser mina ögon. Jag kan verkligen läsa ut allt jag gått igenom. alla svårigheter, all smärta, alla bråk. Allt har lagt sig i min blick och jag kan inte dölja det för mig själv - så som jag helst skulle vilja, bara glömma liksom.

Undrar om det alltid kommer att synas? Undrar om andra ser det jag ser?

Fy fan för berg å dalar

Det är nästan 4 år sedan jag stötte ihop med L på nätet, på sajten kamrat - oskyldig och inte en tanke på kärlek.

Sedan dess har det varit mer berg och dalar än nånsin i mitt liv. Att träffa någon så långt bort och bli förälskad, det är inte lätt. Dels lär man känna varandra på ett väldigt bakvänt sätt - man känner insidan långt innan man känner till små ovanor i vardagen. Gester, minspel - allt sånt är nytt när insidan är mer välkänd. Det tar tid att lära känna och fallgroparna är större än när man har varandra nära.

Inte nog med avståndet så har vi annat som påverkat oss. Min sjukdom, hans smärtproblematik, dålig ekonomi och så hans mammas cancersjukdom. Det är jobbigt att se sin mamma bli allt sjukare och det är jobbigt att stå vid sidan av och inget kunna göra. Jag hann bara flytta hit ner så fick vi veta om hennes sjukdom, och i början såg det ganska ljust ut - hon svarade bra på behandling och var ganska pigg ändå.
Nu mår hon sämre och det känns inte lika hoppfullt längre. Ibland blir jag galen över att vi aldrig kan få ha det lugnt och skönt bara. Det är alltid något som påverkar våra leenden och nu börjar de försvinna så fort jag är innanför dörren känns det som. Jag är glada, snälla, mjuka monka på jobbet, kommer hem och blir tyst och stilla. Det är inte bra. Det tär och det påverkar oss båda åt fel håll.

det känns som vi tappat förmågan att prata och vara öppna mot varandra. "Nä det är inget" känns som den vanligaste frasen i hemmet och magen svider ganska ofta.

Med alla jobbiga stunder vi tvingats och tvingas gå igenom så hoppas jag att det "sen" bara blir soliga dagar. Om vi nu tar oss igenom det hela. Jag är inte så jäkla säker på det.

För precis 21 år sedan

Så låg jag i fullt förlossningsarbete:) Minuterna flög fram, tiden gick så fort fast det inte kunde gå fort nog och jag bara ville det skulle vara över och bebisen ute.

Jag vet jag hade en ovanligt lättsam första förlossning - och de andra med! Men såklart jag tyckte det gjorde ont, och oj så pappan fick massera rygg:)

Det hade varit en så lång kamp att få vårt barn. Två missfall, det ena i v 17 och det andra tidigt gjorde att jag verkligen trodde att det skulle gå fel in i sista stund nästan. Jag vet inte hur många gånger jag verkligen kände att jag började blöda under den graviditeten, utan att jag gjorde det...

Han var efterlängtad min Robin. Många trodde och tror att han var nån som bara råkade bli, eftersom vi var så unga Micke och jag men han var så planerad och så önskad och efterlängtad. kärleken till honom har inte minskat med tiden jag lovar:)

Snart fyller min älskade förstfödda år

Och vet ni... Det är tredje året i rad som jag inte finns på plats den dagen han fyller!! Det är skrämmande, det är FEL och det är snudd på elakt av mig!! Nu är det inte mycket jag kan göra åt det, jag kan inte lämna jobbet och åka till honom men jag har lovat stilla i mitt hjärta att nästa år är vikt för honom i första hand. Och han kommer att få ett paket med paket med posten som jag hoppas kommer vara lite plåster på såren.

Jag önskar att jag tänkt på att det var så många födelesedagar jag inte varit hos honom, innan jag bestämde om jobb för då hade jag sannerligen bestämt annat. Men minnet är som det är, jag minns inte saker år från år längre, inte utan att kolla i minnesanteckningar vad jag gjort... skrämmande, men det blir allt bättre och jag vet ju att det handlar om mediciner och dåligt mående att det är så, varit så.

Jag önskar att han känner och vet, att han är sååå speciell. Killen som kom efter två missfall och så mycket längtan fast jag var så ung. Jag hade gett upp hoppet om att det skulle bli något barn, vilket nu kan kännas naivt men så var det. Han var den vackraste av vackra när han föddes och jag minns hur jag bara låg med honom mot mitt bröst och snusade och snusade, njöt av att ha honom hos mig. Det var ett fantastiskt år, det första ensam med honom - pappan jobbade ju. Lille robin var min bästa kompis och som jag berättade om världen för honom, långt innan han kunde förstå det minsta lilla... men så har det blivit en klipsk kille;) Mitt hjärta....