Livet går vidare

Jag har haft de värsta dagarna i mitt liv. Att bli sviken av den man älskar är hårt. Jättehårt. Att inse att man är en sån som älskar för mycket är också tufft. Därför var det skönt idag att förstå att jag inte alltid varit så. Det blev så denna gång och jag tror jag förstår varför.

När jag träffade Larsa så träffade jag för första gången någon som förstod mig och tyckte att jag var underbar. Alla mina rädslor och känslor av att inte vara tillräcklig kunde han bemöta och gång på gång fick jag den bekräftelse jag alltid önskat. En tvillingsjäl var hur vi benämde varandra långt innan vi blev kära.

Att få all den bekräftelsen och sedan nötas i vardagen då det inte alls var så gjorde att jag försökte lite till och lite till. För att igen få det där vi hade i början. Och jag har fått det i små doser av och till och vi har haft det sagolikt mellan varven men jag satte honom på piedistal för allt som han gav där i början. Han blev min idol som jag dyrkade och försökte nå på alla sätt.

Han i sin tur bär sin börda av livet och med en knäckt självkänsla kan man inte bemöta så mycket kärlek utan rädsla.

Jag förlåter inte hur det blev. Vi förtjänade båda ett bättre slut men jag kan se varför det blev som det blev. Vi byggde luftslott.

Det skulle vara han och jag mot världen men hur kan man leva så? Han har föralltid en del av mitt hjärta för allt gott som var och det var mycket. Nu ska jag bara lära mer om mig själv så jag inte hamnar i samma sits igen.

Lev och lär. Lev.

Mys!

Först kollat på lägenheten och på måndag ELLE tisdag får jag veta om den är min... snacka om omständigt bolag, räckte inte med att min kompis tittade - de ville träffa mig PERSONLIGEN innan de bestämde sig. KAN bero på att de har haft en del tok som hyresgäster... Han berättade om en tjej de fått vräka för hon höll på med droger och förde ett himla liv. DOCK har de inte några såna problem i huset nu och det är ett lugnt område. Och det är restaurang i samma hus:) Jag har bott på ställen som har pizzeria i samma hus två gånger så detta känns som en uppgradering;) Stor fin lekpark finns med, bra för liten tösabit.

Sen åkte vi och köpte stövlar åt mig, höll på att frya ihjäl fullkomligen!! Det är 2 gr kallare på termometer och 20 grader kallare för kroppen... DET ÄR FRUKTANSVÄRT!! Havsluften kommer att ta kål på mig ännu en gång, men jag ska jobba hemifrån så jag behöver väl knappt gå ut;)

Sen köp av tvättmaskin och sen hämtades yngsta sonen upp och vi åkte till pizzerian. Senare kom äldsta sonen med och familjen var äntligen samlad.

Gott att ha alla nära, gott att få se och känna på dem. Lugn i kroppen:)

Its so hard...

I'm just thinkin' about the child in me,

That I sometimes feel inside
And I'm figuring out just what it is
That makes me feel so small
Is it you, that hurts me when I give myself
Every day and every night
Am I too blind to see that it doesn't work out
Did I really ask too much of you baby
Do you mean to tell me that's the way it is

Spola fram tiden

Det är vad jag vill just nu. Låta det bli april och vår och bara veta... vara i land med allt, eller ha strandat med en del om det är det som ska ske.

Just nu är mitt förhållande allt annat än bra. Självklart känner han sig lite överkörd eftersom det är jag som bestämt att jag vill bo varannan vecka här med honom (eller i Östergötland) och varannan i norrland. Han hade kunnat föregå det beslutet eftersom han visste att jag var enormt missnöjd med min situation, men han valde att inte vilja se. Och får man inte en dialog om det, då bestämmer man själv. Som jag gjorde.

Jag tror ju att jag blir en roligare person att leva med om jag är mer nöjd med mitt liv, men just nu är ingen av oss några roliga personer att vara med. Livet står i stand by och vi tassar omkring varann. Varje försök att prata strandar,
Det han menar på, är att klart det blir konstigt ett tag nu när livet förändras så. Ja, det är klart. Men om man intresserar sig, strävar framåt, försöker jobba tillsammans - då kan det bli väldigt bra. Ska jag sköta hela jobbet, ja då lär inget kännas braa från hans håll.

Jag vill inte leva mitt liv utan honom, men om det inte börjar rulla på i rätt spår snart så vet jag att jag inte står ut att leva med honom heller. Och just därför vill jag att det ska vara april snart. För i april, då vet jag helt säkert hur livet kommer att vara framöver.

Svårt att vara ego!

Jag har så himla svårt att handla åt mig själv utan att köpa åtminstone nåt litet åt de andra med. Nu behöver jag verkligen verkligen både nya skor och ny jacka. Och vad gör jag? Jo, jag kollar på skopunkten där jag ju kan passa på att köpa nåt för halva priset samtidigt. Åt nån av de andra.

Sen är det ju det här, att jag både behöver jacka och skor - HUR ska jag kunna kosta på mig så mycket på en gång? DE ANDRA kan ju behöva något.

Men jag kan inte se ut som en trashank heller, så nu har jag bestämt. Det är JAG som får denna gång. Bara jag.

Vägen går frammåt

och den ser rätt ljus och bra ut, den leder liksom dit det är tänkt. Jag är bara orolig att en del stannar medan jag går och att det är en del farväl att vänta....

Det närmar sig

Ibland bara känner man, att nu är det nära, nu händer snart något. Det kan vara nåt positivt och det kan vara nåt som helt ställer livet på ända. Och man kan streta emot, för att man gillar nuet.

Men det närmar sig ändå, och det kommer och det förändrar. Till det bättre eller så det blir helt galet ett tag.

Jag har fått en award!!

Egentligen ska man skicka den vidare till 7 st favoritbloggare men jag har faktiskt inte 7 favoriter. En av mina favvobloggar har lagt ner - tråkigt! Men jag ger denna award vidare när jag grunnat lite - bara en får den nu och det är Bittan - jag verkligen älskar din blogg Bittan, den får mig att  bli varm i hjärtat och känna igen mig om och om igen.

Så - när man tar emot awarden så ska man berätta 7 saker om sig själv som ni inte redan vet. (Och då tänker jag: å herregud jag har väl berättat ALLT redan;) )

1. JAg har gjort slut med min älskling 2 gånger och han har tagit mig tillbaka båda gångerna. Första gången var när vi varit tillsammans i ett år och jag var helt övertygad om att det inte gick att utveckla ett förhållande framåt när man bor så långt ifrån varandra, Andra gången var för att jag var intresserad av en kille som bodde nära och som jag VILLE bli kär i. Jag har försökt bli kär i massor av killar, för att få ett enklare liv.

2. Jag har fått nästan alla jobb som jag varit på intervju på och som mest har jag blivit erbjuden 3 jobb samma dag - inget av dem hade jag ens varit på intervju på.

3. Jag har otroligt lätt att glömma varför jag varit osams med någon. Om jag grälat med särbon är det inte ens säkert att jag kommer ihåg varför dagen efter. Så när någon säger "ja men du då, du gjorde ju, sa ju..." så MINNS jag faktiskt inte. Och det är väldigt retsamt har jag märkt.

4. Jag har fått betalningsanmärkningar. När jag var som sjukast så insåg jag inte att jag inte hade koll på ekonomin och allt rasade. Jag har ALLTID haft stenkoll på in och ut på kontona och det blev en chock att jag inte hade det. Som tur är har jag en pappa som arbetar som Godman, så han hjälpte mig reda upp allt. Men det var inte jag själv som fattade att jag skulle be pappa om hjälp, det var min älskling - som jag inte ens var tillsammans med just då.

5. När mina pojkar var små bakade jag alltid deras älsklingskakor när de fyllde år men jag har aldrig gjort det till min dotter, vilket jag har dåligt samvete för. Pojkarna får heller inget hembakt på födelsedagen sen flera år, och det har jag också dåligt samvete för.

6. Jag har ätit som mest 8 mediciner om dagen: flera olika värktabletter, antidepressiva, två olika typer av sovagott piller och medicin för magen. Och blodtrycksmedicin. Nu äter jag blodtrycksmedicin och sköldkörtelmedicin och mår jättebra!

7.  Jag har jättedålig känsel i mina fötter, stora delar av dem är helt bortdomande och jag borde gå i riktigt roträta och praktiska skor men jag vägrar, för det är snyggare med klackar!!

Vad är kärlek?

Kärlek är varmt och kallt, gläde och förtvivlan, lycka och sorg. Det är det enda som verkligen betyder nåt på jorden och det enda man verkligen, verkligen inte kan leva utan. förutom mat. Och vatten.

Kärlek är att ge och ta emot och det som gör livet vackert.

Det här åt jag idag

Det är ju lika bra att köra på med några inlägg på direkten tänkte jag;)

Imorse åt jag två rutmackor med salami på. Och kaffe. Men det åt jag inte, kaffe dricker man. Sen åt jag två rutmackor till lunch med, och drack lite kaffe. För det fanns ingen mjölk så det var inte så gott. Och förresten har mannen köpt fel kaffe, vi brukar ha gevalia intensivo och det är mycke godare än Löfbergs lila.

Till middag åt jag världens godaste köttbullar, som jag gjort själv. Och inte bränt! Och spagetti till. Och ketchup. Man kan inte äta spagetti utan ketchup.

Sen har jag ätit lite godis. Svarta laktitsskor från tyskland och en stor plopp.

mina föräldrar

Min mamma var 33 år när hón fick mig, det tyckte jag var gräsligt gammalt när jag växte upp och därför skulle jag ha mina barn innan jag var 25.

Min pappa är 2 år yngre än min mamma, det tyckte jag var gräsligt konstigt när jag växte upp. Nästan lite skämsigt. Mannen ska ju vara äldre!

Idag är min mamma 75 år och hon hör illa men det vägrar hon erkänna, för pappa han hör minsann mycket sämre han.

Pappa är fortfarande yngre än min mamma och han hör det man säger - men säg inte det till mamma för då blir hon lite stött och sur.

Inlägg 2, min första kärlek

Ok, jag göret:) Kör listan som jag med fler hittat. Presenterat mig har jag redan gjort, så jag kör nr 2.

Min första kärlek hette Botte. Eller Bosse, men jag kunde inte säga det. Botte är mååånga år äldre än mig och han gick minsann i skolan han, medan jag var en blond liten rulta på 2-3 år och satt på köksbordet och väntade att han skulle komma hem... och när jag såg honom så sa jag: min Botte,  min Botte.

Det här minns inte jag själv, men jag gillar Botte - förlåt, Bosse - ännu, fast vi inte setts på en herrans massa år. han är en av få som försett mig med vin innan jag var laglig för bolaget - tänk om mamma hade vetat det! Bosse som var så präktig:)

Strutsen tänker på schemat...

Japp. Jag är en tvättäkta struts! Jag VILL prata om hur det blir sen, men jag sopar det under mattan och pratar om annat och planerar i huvudet bara, och vet inte alls om det är hållbart eller vad mannen önskar... dumt? Ja mycket...

iallafall, så har jag tagit reda på hur många arbetspass jag ska göra per vecka och på en 8 veckors scemaperiod, så gör jag 4 pass på 5 av veckorna och 5 pass på 3 av veckorna. Och varannan helg. Det innebär alltså 3 lediga dagar de flesta veckorna och 2 under några. Va bra! Det borde ju funka. Kasnke jag kan ha kvar en skola då, där det är en arbetsdag i veckan? Men... de där 3 veckorna med 5 arbetspass... där blir det tufft...

Arbetshelgerna kommer jag att ta när jag är hemma med barnen. Det låter helt idiotiskt i första läget, men eftersom jag arbetr hemifrån då och jag dessutom kan börja kl 6 på morgonen och det handlar om 6 arbetstimmar, så tycker jag det är det bästa. Vi kommer att ha massor med ledig tid ändå och jag slipper helger där jag tillbringar 2 timmar i bilen förutom de 6 arbetstimmarna. Och det blir en ledig helg som verkligen är ledig. Jag tror jag behöver det, för att orka.

Undrar bara om mannen tycker som jag... dags att prata lite tror jag...

Kan självkänsla vara kluven?

Antingen är jag scitzofren eller så är jag bara helt vanligt kluven. För det beror liksom på situationen, om jag är trygg och säker eller svajjig och osäker.

som tex: I mitt jobb på rådgivningen, så är jag jättesäker. Jag vet vad jag kan, jag vet att jag är bra, jag vet att jag är jättebra tillomed! Jag ingte bara vet det i mitt hjärta, nu mer kan jag även se det i den statistik som förs - jag har hög kvalitet och hög kvantitet.

I mitt jobb på skolan är jag inte lika trygg, det är en ny miljö och jag måste om och om igen ta reda påå vad som gäller, så att jag följer socialstyrelsens alla krav. men jag vet att det är OK, jag vet att jag inte är ute och cyklar.

När jag lagar mat vet jag också vad jag gör. Även om inget blir som jag hade tänkt, så kan jag rädda det mesta så det blir en br måltid.

Men sen kommer vi till det där andra, det där helt pesonliga planet. där jag en gång i tiden var helt trygg med vem jag var och varför men där någon sakta men säkert tryckte ner mig i skoskaften så jag tappade mig själv helt för en stund. Där jag blev en strykrädd varelse som hoppade högt om nån tog i för hårt på skoj.

Jag tror aldrig helt att jag duger. Att jag är bra nog. Att jag kan vara helt älskad. För säkerhets skull så behåller jag ena handen på dörrhandtaget, så jag kan gå snabbt om jag får nog och samtidigt så vägrar jag öppna dörren och gå för jag är inte säker på att jag kanske inte verkligen ÄR älskad trots allt....

Kan man laga det där sista??

Svep in mig i din famn

Låt mig få vila i dina armar
känna ditt hjärtas slag mot min kind
möt omvärlden åt mig för en stund
mota mina motgångar.

Låt mina tårar få torka sakta
bli salta fläckar på ditt bröst
andas sakta mot mitt hår
och smek sakta min hand.

Trött

Det tar på krafterna att rodda allt nu. Inte bara flytt och jobb som ska funka, det ska arbetas här och nu med! Och just nu är det mer än heltid, och jag är inte gjord för heltidsjobb längre. Jag är så trött! Jag behöver nån att luta mig mot, nån som stöttar upp mig och säger: kom igen, vi orkar en bit till.

Hur än jag tittar mig runt så ser jag ingen som peppar så. Jag är rätt ensam i detta, det är min sak att rodda. Jag har inlett det själv, för att det var vad jag behövde. Och jag får allt rida ut allt själv också. Önskar jag bara fick rida istället.... Ut i skogen, en vacker dag...

Förstår du inte hur utvald du är?

Jag och älsklingen småretades idag. Med hund i familjen är det lätt att bli den som får minst kramar och det började med att ja längtansfullt sa att jag ä
önskade att jag också var en hund så jag fick lite kärlek. Det blev till en massa skoj där jag blev utsatt för allehanda hundbus och hundgos. Men som så ofta när man skojjar så finns allvaret nära och mitt i allt när vi hade börjat prata om hur vi båda är lite ensamvargar ibland, så sa L: jag tror inte du förstår hur utvald och unik du är...

Och nä.... Jag glömmer ofta det. Jag kan känna mig närmast bortglömd inbland. Men jag vet det är sant. Jag är en utav otroligt få som han faktiskt vill vara med alla dagar.

Vetskapen känns stor och trygg!

Inget är som väntans tider

Idag nångång får jag besked om lägenheten jag vill ha blir min... Och jag vill, vill, vill!! Den är perfekt för mina behov och möjligheter, den är dessutom det enda alternativet som finns just nu där jag vill bo... OCH jag kan få den i rätt tid!!

Så här ser lägenheten ut på animerad bild, och jodå - det är ett fönster i stora sovrummet med:)

Jag ska flytta några av garderoberna mitt emot badrummet och ha en bra arbetshörna där har jag tänkt.

Det ordnar sig

Idag kom ett nytt lugn i kroppen efter helgens och halva veckans svajjighet. Det kommer att ordna sig, det kommer att bli bra. Mannen är fylld av tvivel och när jag tänker till, så är det ju som han är. Alla kan inte vara så utbota optimistiska i grundsynen som jag är, det är ok att se svårigheterna först och sen nå något bättre. Men behöver inte vara så att man ser alla fördelar och sen när man inte når allt, bara konstaterar glatt att det blev ju bra ändå:)

För sån är jag. Jag ser något gott i nästan allt, jag provar gärna, jag ger och jag försöker. Men att min mall skulle vara den enda rätta det har jag aldrig trott.

Om jag vetat att han trots allt inte ville uppnå bättre än han befarar, så vore jag såklart ledsen ännu men jag vet att vår kärlek är starkare än så.
Jag ger livsljus och värme i hans vardag, han ger eftertanke och klokhet i min. win - win:)

Å nu....

Ä monka tlöööött:)

Ica Sörberge - bättre än Stig:)

Ibland blir man bara så glad över att hitta "det där" som ger kärlek till hembygden, lite udda stolthet över att "det där är en bit av hemma".
Jag tror att de knasigaste och bästa människorna nån gång har bott i Sörberge, eller åtminstone stannat till - och därmed fick många förutsättningarna eftersom E4 passerar.

Se här vad man kan köpa på Ica i Sörberge:

Den är inte stor men den är heller inte dyr! En kulinarisk upplevelse? Nja... jag äter ju inte fisk;)

Nån som är sugen att tillaga?

Koola Anna

I somras köpte jag en riktigt riktigt snygg klänning på rea. 200 spänn ändå, trots rejäl rabatt och jag tvekade länge... Snygg är den som sagt men... den är vit. Och stickad. När använder man en sån? Så den har hängt där i min garderob och retat mig lite, för nåt tillfälle har inte dykt upp. Den är för fin för vardags och... jag är liksom bara vardags.

Men ikväll har jag den:) Nybadad och... fyfasen så skön och fin den är!! så fick jag en snilleblixt - jag älskar ju designen, så kanske det är nåt märke jag kan hitta nåt använbart på... Google på Koola Anna och japp, jättefina kläder hittar jag:)Denna kan hända hamnar i min garderob härnäst. Gillar massor! Kan ha med jeans, kan ha med tights, kan ha med bara strumpbyxor. Eller varför inte stayups en kväll man känner sig riktigt hot *s*

Dags för lite glatt och positivt nu

Nu har det varit trist och känts ensamt ett tag och det är så skönt när det vänder. När orden som förklarar kommer och det där man försökt dra ur motparten med våld plötsligt bara kommer och livet rättar ner sig i de rätta spåren.

Mannen sitter och skrålar till nirvana. Jag njuter av musiken och av hans liv som äntligen är märkbart igen. Lägenheten börjar anta en doft av vitlök och om en kort minut måste jag ta mig an fläskfilén och kantarellsåsen.

I luften känner jag ett löfte om en underbar kväll:)

På väg

När orden tagit slut och tiden rinner allt snabbare. När hjärtat viskar och själen svider. När ensam ensamhet känns mindre än den som är.

Vad är det för mening

när responsen på det man vill prata om är snudd på noll. När alla svar är med en axelryckning och hjärtat inte alls verkar vara med. Tomma ord. Rätt ord men utan känslor med.

Känner mig så här:http://www.youtube.com/watch?v=W52PP3lYlUs

Ensam

Har du nånsin känt dig som att du står mitt på en stor äng, så stor att den räcker till horisonten åt alla håll... bara du som sticker upp ovanför gräset.

Har du nånsin känt dig som att allt folk omkring dig ser igenom dig, att du inte finns.

Har du nånsin känt att världen är kall och ingen famn finns för dig någonstans.

Har du nånsin känt så så har även du varit ensam....

Allt mer tror jag så här

Att för att inte ta mig vatten över huvudet så ska jag bara ha en arbetsgivare. Det innebär att jag får sluta med det jag tycker är roligast. Det innebär också att jag kan jobba lite färre % och ändå tjäna mer så... loose some, win some... Skulle det ta slut med kärleken så kan jag ändå fortsätta jobba likadant eftersom det finns övernattningsmöjlighet på kontoret - där jag måste jobba 50% av tiden. Det innebär att jag inte behöver ge upp livet här, vad som än händer och det är en VINST!

Jag tror att jobb hemifrån passar mig. Jag som ibland har svårt att ta mig upp och komma iväg pga smärta, behöver ju faktiskt inte göra mer än hasa mig från sängen och sätta mig vid skrivbordet och jobba - med nattskjortan på, håret på ända och sakta med stela fingrar till en början.

Som tur är behöver jag inte bestämma idag. JAg kan tänka över ordentligt i helgen och suga på karamellen ett tag.

Mitt liv mitt beslut....

Jag måste få till det här

Jag måste göra halva tiden av jobbet på rådgivningen på kontoret och så halva hemma det innebär 2pass vardera à 5timmar. +12timmar/v i skolan. En resdag och jobb varannan helg.

Helgjobbet tar jag på barnhelgen av den enkla anledningen att jag slipper 2timmar restid. Kan jobba 6-11 och ha hela dagen kvar eller 20-01 och ändå ha massa tid. Utöver det tar jag två pass när lillan är i skolan eller möjligen nåt sent där hon ändå sover. Barnveckan känns väldigt enkel och lite lat vilket är bra.

Den andra veckan blir tuffare. Varje onsdag går bort på resdag. Sen ska jag jobba 3 heldagar skola alt dela upp dem. Och 4pass rådgivning. Helgen vill jag helst inte röra den tror jag vår kärlek behöver. Torsdag och fredag skulle jag kunna jobba 8-12 på skolan och sen 13-18 på rådgivningen. Men sen kör det ihop sig för jag behöver en heldag och en halv på skolan och jag behöver 2pass rådgivning till och jag har 2dagar. Grrrrrr vad jag sliter håret för att få det gå ihop! Jag måste nog nalla söndagkväll vare sig jag vill eller inte:( om de nu går med på 3pass ena veckan. Annars måste det bli ett tidigt pass onsdag och sen köra 60 mil... Framme först på kvällen... Räkna räkna...

Inte odelat glatt

Jag är ju så grymt glad och tillfreds just nu och då är det svårt att se att älsklingen inte alls är lika nöjd. Han har ju varit nöjd som det varit och har inte kunnat förstå varför jag vill ändra något. Vi har det ju bra! Och det har vi. Vi har det jättebra ihop. Det är ju inte DET som varit mitt problem... Jag kan inte tvinga honom vara nöjd med varannanveckas liv men jag hoppas han kommer känna av en positiv förändring när jag blir gladare och mer nöjd med tillvaron.
Hans eftertänksamhet tar inget av min glädje men jag är ledsen att inte kunna tillfredsställa allas önskningar. Det får jag göra när jag bör god fe i mitt nästa liv:)

Sitter och drömmer och ler

Min goda vän och min sons svärmor, samma person, är en tjej jag avundas ibland. Rätt ofta.

Det är så, att R och hennes dotter E då och då köper godis till henne. Och R äter och sover ofta där... har roligt, sitter å pratar och har fredagsmys. En av alla de små ting jag saknar med mina barn, det spontana umgänget på kvällar när de har tid för föräldrarna.

Nu sitter jag och kollar på lägenheten jag vill ha och ena rummet är ju till R och E, de bor ihop oftast. Och jag tror ju inte de kommer att sitta och hålla mig sällskap varje minut, men bara att höra att de finns där... Se deras skor, disk, reta mig på nåt kanske... Å vad jag längtar:) jag längtar att nån har glömt att ta ut soppåsen! :)

Och jag längtar efter dotterns kvitter fast jag vet att jag kommer bli galen med jämna mellanrum på hennes nedskräpande - hon är som en levande avfallskvarn och klipper småbitar av ALLT och man hinner inte med.

Och jag längtar efter sonen Ts goa smile och hans kramar och kluriga kommentarer.

Innan beslutet att flytta så var jag så rädd att inte orka, att falla igenom en gång till, att det inte skulle funka. Men jag är inte rädd längre!

Jag är så lycklig

Nu är det mesta klart. Jag har fått klart med mitt ena jobb om hemarbetsplats, som gör att jag kan jobba från min hemstad varannan vecka och sen bo här varannan och ha kvar mitt härliga skoljobb i kombination med rådgivningen. Min lägenhet är uppsagd och jag har hugg på en ny, men den ska ju spanas in - det fixar sönerna och jag får lita på dem *s*
Båda sönerna flyttar dessutom hem! Båda vill bo med mamma igen, och lillan kommer förstås att bo varannan vecka så som det var förr.

Funkar det inte, ja då får jag ju tänka om igen men jag både tror och hoppas att det här är modellen som passar mig och min familj:)

Psykiskt dränerad

Jag är totalt utmattad idag! Var så glad att jag inte hade bokat in några elever idag utan planerat för lite administration, för ärligt talat så har jag inte gjort många knop och jag kom sent och gick tidigt. Nå, jag får lägga in en högre växel nästa pass för det är ingen som gör det jag inte gör själv. Vanligen så glömmer jag både fika och lunch dessutom så en mindre effektiv dag har jag inte dåligt samvete för.

Jag tror det är sista dagarnas omvälvande beslut och kaoset av glädje och sorg som tar ut sin rätt. Det mesta av sorgsenheten är dock borta, vi pratar och planerar och det kommer att bli bra det här. Vi älskar varandra och lika lite som jag vill vara utan honom så vill han vara utan mig. Det blir bara ett annorlunda liv men å andra sidan - känner han eller jag till något annat?

Ikväll blir det tidig godnatt och så hoppas jag att piggelin vaknar imorgon:)

Inspirerad av god väns blogg

Imorgon inleds etapp 77 på min väg mot ett hälsosammare liv. Och alla som känner mig vet att det innebär mer fett och mindre kolhydrater och att mina möjligheter att motionera är begränsade. Men jag tror jag fixar en 40 min promenad med hunden om dagen nu-har succesivt trappat upp och inga inflammationer ännu. Annars blir det åtminstone någon promenad varje dag. Ska även leta fram hypnosboken Du kan bli smal som är ett mysterium eftersom det faktiskt funkar utan att det kostar miljoner...

Vore kul med minus 5 till nyår men jag sätter målet på minus 3 pga mina personliga förutsättningar. Startar på 85 kg. Mål kring 70 kanske ??

Snälla Tomten

Det enda jag önskar i julklapp iår är en mobil arbetsstation för mitt arbete i sjukvårdsrådgivningen. Ingenting annat behövs. Jag har varit jättesnäll, ätit min spenat och lagat bra mat till alla jag serverat, lagt mig i tid om kvällarna och gjort mitt yttersta i livet i stort.

Tackar ödmjukt på förhand och håller tummarna....

Ibland undrar man...

Min exmans nya fru - som inte är så ny längre utan de har en lång tid med varandra, som jag inte det minsta missunnar dem. De är garanterat bra för varandra, förtjänar varandra och hör ihop. Hon slutar inte förvåna mig, nånsin tror jag.

vi har haft en lång brokig väg och vi har både bråkat, haft vapen vila, nästan varit vänner, FÖRSÖKT skulle jag vilja säga... nu sen jag flyttade hit ner har vi inte haft någon som helst kontakt - det finns som ingen anledning längre, barnen är stora och.... det är helt överflödigt.

Hon brukar "hänga" på samma föräldrasajt som ibland. Varför vet jag inte, för hon har kallat det för porrsajt tidigare. Troligen har hon väl kommit på att där kan vara rätt trevligt också.

Iallafall så var hon där igår och skrev en grej som förvånat mig så till den grad att jag bara måste dra upp det här.

Hon skrev ner det förhållande jag hade med den gemensamme nämnaren, på ett sätt som.... jag vet inte?? Försökte hon såra mig? Tillskriva det vi hade nåt som hon vet men inte jag? JAG var där, jag vet hur det var. Både när det var som allra bäst och när det var som sämst. JAg vet min del i det hela och jag vet hans del. Garanterat är hans version och min version om uppbrott och bra och dåligt inte alls lika och rätt troligt är, att han sållar ut "godbitarna" som han delger. Så gör de flesta när de berättar om det gamla för den nya... Jag brukar inte fästa mig vid allt jag får höra - det borde nog inte hon heller.

dessutom började hon dilla om att han var med mig som tröst för en olycklig kärlek - Jaha?? Så kanske det var direkt i början, vad vet jag. Jag har också varit olyckligt kär, träffat nån annan som fått mig att glömma, gå vidare och älska... Och att jag skulle ha "nästlat in mig" genom min kusin, som var tillsammans med hans bror... Som vi båda blev kompis med samtidigt, och som jag umgicks med i så där 7 månader i ett gäng med andra och där exet var en person som kom och gick han med... Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skulle ha velat eller fått ut av att nästla in mig? Och varför??

Det är tur att jag är trygg med hur det var. Jag var där. Jag vet alla fakta. Hon har uppenbarligen pratat med folk som är glad att jag är borta. Jag är också glad att jag är borta. Det finns inget att sakna, inget att avundas, inget att längta tillbaka till. Jag var färdig med mannen och det livet när jag gick. Visst var det en sorg att inte behålla kärnfamiljen men det var helt enkelt inte bra. Inte för honom och inte för mig. Vi växte ifrån varandra, för att våra grundpersoner inte var eller är kompatibla helt enkelt.

Jag är inte på något vis bitter över det som var. Det var bra länge och vi gjorde vad vi kunde. Sen tog det slut och sånt händer. Jag är glad att han verkar vara lycklig idag - uppriktigt glad! Bara för att vår kärlek tog slut så tycker jag ändå att han är en helt ok person, en bra man för en del av världen omkring honom.

Undrar så om hon vill jag ska vara bitter? Vill jag ska vara avundsjuk kanske? Tycker hon att deras liv är så ultimat perfekt att det måste vara vad jag strävar efter? Isåfall blir hon ledsen, för jag har ingen längtan dit. Jag skulle tråkas ihjäl, få taggar på utsidan och insidan och bli som en uppretad igelkott. Och det borde hon ju vara jätteglad över!! Jag är helt nöjd med att låta dem vara helt ifred. Noll kontakt. Världen är helt klart stor nog för oss båda ändå.

Det är liiiite fantastiskt

Äntligen,äntligen så börjar faktiskt mitt liv att vara så som det är tänkt att vara. Och jag har ingen som helst önskan eller tro att det skulle vara nån stillsam tomtebolycka med bullbak på torsdagar och mannen på älgjakt på hösten och stickningen i korgen bredvid soffan där jag tittar på Desperate housewife och NCSI.

Även om det för några, kanske många, är vad som är LYCKA så är det inte det för mig. Mitt lugn och min trygghet ligger i något helt annat, och jag tänker inte ens försöka förklara den för då kommer jag garanterat få gå i försvar - och det finns ingen anledning. JAG vet, och det räcker.

retar mig nåt SÅÅÅÅ på kärringer som tror de hittat koden för vad som är "lyckat, lycklig och framgångsrik" och som "aaaaldrig skulle utbilda sig, för DEN lönen, för jadajadajada MITT jobb är bara bäst ändå. Och JAG minsann jag jobbar HELTID, sen 10 år!!

WOW. Liksom. WOW.... Grattis??? Jag vet helt ärligt inte vad jag ska säga *ler*

Gilla olika! Gilla mångfald och olika vägval, olika mål med livet. Gilla det go vänner!! Då kan man bli tillfredsställd i livet.

Det gör ont

Att såra den man älskar. Jätteont. Men än gråter jag inte och än har vi inte pratat klart. Det är nog en del försvarsmekanismer just nu.

Vad spelar det för roll?

När jag känner att livet inte är bra och att vi inte står vid samma punkt i livet. När jag visserligen inte tvivlar på kärleken som sådan men ändå känner att vi har olika önskningar och mål med det hela. Vad spelar det då för roll att prata om det hela? Vad gott leder det till?

Jag vet vad jag vill med livet och med kärleken. Jag vet att det jag saknar mest av allt är ett ställe som är detsamma som hemma. Jag har ingen lust att bygga upp ett hem vid sidan av där det händer och jag har två ställen där det händer. Det ena är enklare för livet i sig men där är jag bara välkommen med ena foten och med en rad åtstramningar. Det andra är tyngre och skrämmer mig grymt för tänk om jag inte orkar? Om jag faller igenom igen?

Det spelar inte längre någon roll för jag har bestämt mig. Det viktigaste för mig, mig, mig är att ha ett hem där jag har min tillhörighet min trygghet och min bas. Om inte kärleken kan vara med och bereda den platsen ja då får vi väl fortsätta så som det var förr.

Den viktigaste personen i mitt liv är faktiskt jag själv.

Jag vill inte det här

men jag har kommit till min gräns nu. Jag kan inte leva på låtsas eller nästan, inte utan en plan bakom och en vetskap vad jag går emot. Som en kär vän sa: jag är för gammal för sovaöverstadiet.
Jag vill såklart att han är den som tar upp det här och säger att han tycker det är dags för påsihopslagning men ska jag vänta på det så lär jag få vänta - han är nöjd! Han förstår inte min rotlöshet. vi bor ju redan ihop, på alla vis utom på pappret. Och ja just ja, inget här är mitt... Jag kan förstå att han inte förstår hur jag känner det. Ett konstant dåligt samvete över den lägenhet jag själv har men aldrig är i, som tillsist har blivit en ovilja att stöta ihop med grannarna... Och rädslan över att när jag är där kanske inte få komma tillbaka - en helt befängd känsla, men sen när har jag varit den kloka rationella 24/7?

Så det är dags att leta efter läget och fråga hur hans livsplan ser ut och var jag finns i den. Vi behöver inte flytta ihop här och nu, vi kan börja titta på en större lägenhet ihop, på allvar. säga upp mitt lilla hål. göra något konkret, bara bestämma.... Men jag måste veta. För utifrån det jag sen vet, kan jag planera för min egen del hur jag vill ha det.

Var sekund, var minut...

http://www.youtube.com/watch?v=TULjigM2sU8


Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll

Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta

En låt som skänker tröst och inger hopp och får mig att gå åt rätt håll för mig och ta de beslut jag behöver även om de är svåra för stunden eller för lång tid.

Stilla kväll

Har inte lyckats skriva här frn min mobil, så jag skriver lite i efterhand. i förrgår var första gången på evighet, kanske för alltid, som jag verkligen bara njöt av att helt stilla och ensam vara med min dotter. Bubblande lycka över att vara hon och jag, tillsammans.

Vanligen kan jag inte slappna av, jag är stressad över något, det dåliga samvetet brukar äta mig eller bara det där inre gnaget som gör att jag inte kan vara stilla och nöjd med det som är. Men där och då, så var det bubblande stilla lycka och gränslös kärlek. Kärleken finns såklart där även när stressen gnager mig, den tvekar jag aldrig över.

Idag är stillheten borta, jag jagas och måste hitta på nåt för att orka med. Baka bullar är bra sysselsättning tydligen:)

Otålig

Jag vet att det inte går att skynda på att få ordning på hela mig. Det flera år att tappa all sug och ork och längtan och jag vet att det kommer att ta tid innan allt fallit plats. Ibland känner jag mig lite som låten jag ljuger så bra men så illa är det inte. Jag mår oftast bra och känner jag är på rätt väg. Men det går så sakta! Jag vill ha livet på plats. Lugnt och tryggt med full koll. Jag har tröttnat både på babysteps och på stillastående och sen jättekliv.
Det är så jag alltid varit. Otålig. Och lite bortskämd att jag klarar allt.