Antingen är jag scitzofren eller så är jag bara helt vanligt kluven. För det beror liksom på situationen, om jag är trygg och säker eller svajjig och osäker.
som tex: I mitt jobb på rådgivningen, så är jag jättesäker. Jag vet vad jag kan, jag vet att jag är bra, jag vet att jag är jättebra tillomed! Jag ingte bara vet det i mitt hjärta, nu mer kan jag även se det i den statistik som förs - jag har hög kvalitet och hög kvantitet.
I mitt jobb på skolan är jag inte lika trygg, det är en ny miljö och jag måste om och om igen ta reda påå vad som gäller, så att jag följer socialstyrelsens alla krav. men jag vet att det är OK, jag vet att jag inte är ute och cyklar.
När jag lagar mat vet jag också vad jag gör. Även om inget blir som jag hade tänkt, så kan jag rädda det mesta så det blir en br måltid.
Men sen kommer vi till det där andra, det där helt pesonliga planet. där jag en gång i tiden var helt trygg med vem jag var och varför men där någon sakta men säkert tryckte ner mig i skoskaften så jag tappade mig själv helt för en stund. Där jag blev en strykrädd varelse som hoppade högt om nån tog i för hårt på skoj.
Jag tror aldrig helt att jag duger. Att jag är bra nog. Att jag kan vara helt älskad. För säkerhets skull så behåller jag ena handen på dörrhandtaget, så jag kan gå snabbt om jag får nog och samtidigt så vägrar jag öppna dörren och gå för jag är inte säker på att jag kanske inte verkligen ÄR älskad trots allt....
Kan man laga det där sista??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar