När det är som allra lugnast i livet här, då längtar jag hem. Mitt liv har inte varit lugnt nånsin tror jag. enstaka dagar av stillhet, men vanligen en massa råddande, om inte annat bara så att barnen har fått mat.
Igår var en sån där lugn, stillsam dag. Tvättade nån maskin tvätt - sånt är inte direkt ansträngande. Lagade lite enkel mat. Dammsög. Men i övrigt gjorde jag inget alls. Satt i soffan, såg på TV och hade ont i magen och sen utan ont i magen:)
Men när det blir så där stillsamt, när väggarna nästan ramlar in för det är så stilla - då längtar jag hem! Till barn som för liv, mina barn. Som frågar "mamma var är mina grejjer" och man får hjälpas åt att leta. Till tjatet om att ta igen badhandduken efter sig i duschen, koll genom fönstret vad lillan gör... mammauppgiften helt enkelt.
det blir inte bättre med tiden men samtidigt har jag just haft en vecka drygt med den uppgiften och vet att jag inte är redo ännu...
måndag 31 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Utbränd, vidbränd, avbränd...
Varför blev det så här då? Varför orkar andra men inte jag? Varför gick det så långt?
Ja, det är såklart något jag funderat på väldigt mycket. Sjukdomar i botten är såklart EN orsak, men det är inte allt. Inte pappor som inte ställde upp, inte ensamheten, inte dålig ekonomi. Inget av dem är i sig orsak till att det blev som det blev. tillsammans bildar de en av anledningarna men det är så mycket mer.
Jag är ingen känslosam typ. Jag åker inte till mina vänner och berättar om mina problem. Jag ber inte om hjälp när jag behöver. Jag tar inte ens alltid emot hjälpen när den serveras.
Jag är ganska bortskämd, livet gick lätt väldigt länge. så snart nåt haltade så fanns någon eller något där och puttade mig på rätt köl och många hjälpte mig rodda i hemmet och med familjen länge. Utöver det så var jag, VAR, bra på min egen organisation. Jag gillade att ha pejl på läget, gillade att ta ansvar, gillade att veta vad som skulle ske härnäst.
första gången jag vet att jag drog på mig för mycket var år 2000. flera sköterskor slutade på avdelningen, jag var den mest vana kvar och jag gillade att jobba. och jag kunde jobba!! Varannan vecka när jag inte hade pojkarna så jobbade jag massor. dubbla pass, extra nätter... Myyycke pengar:) Familjens ekonomi hängde på mig, har hängt på mig alltid. När jag pluggade stöttade mamma och pappa med pengar för att det skulle gå, sen har det hängt på mig. så jag jobbade. till jag inte längre ville se mina patieenter. Till jag var vidrig att leva med. Till näsan hotade sjunka under vattenytan.
Den gången räddade jag upp det hela själv. Jag drog i handbromsen och återgick till att jobba så som schemat sa. Fick även fler kollegor i samma veva så det var lätt att backa tillbaka dit jag skulle vara. Men jag var frammåt, låg på - min framtid var utstakad. Jag tog ansvarsfulla uppgifter, tillsist var jag biträdande föreståndare på avdelningen. I fjärran såg jag mig själv som chef av något slag en vacker dag.
Ibland tänker jag, att om jag bara kunnat få ägna mig helt åt det som jag ansåg viktigast - mina barn!! då hade det inte blivit så här. Om jag itne behövt tänka på ekonomi, mat, städning, tvätt utan bara varit med barnen, ägnat dem tid, stöttat dem. Då hade det kanske blivit annorlunda. Men vem kan leva så? Det enda jag verkligen sörjerr är att mina barn kommer att ha konstiga minnen från sin barndom och jag är rädd att de kommer att förebrå mig en dag - att jag inte fanns där, inte ställde upp som jag borde. Att jag tappade greppet och lät det ligga kvar tappat...
Jag är trött ännu. Jättetrött. Inte i vardagen. Men i arbetslivet. Och jag kan sakna hungern, sakna suget att gå vidare, bli mer, större.
Ja, det är såklart något jag funderat på väldigt mycket. Sjukdomar i botten är såklart EN orsak, men det är inte allt. Inte pappor som inte ställde upp, inte ensamheten, inte dålig ekonomi. Inget av dem är i sig orsak till att det blev som det blev. tillsammans bildar de en av anledningarna men det är så mycket mer.
Jag är ingen känslosam typ. Jag åker inte till mina vänner och berättar om mina problem. Jag ber inte om hjälp när jag behöver. Jag tar inte ens alltid emot hjälpen när den serveras.
Jag är ganska bortskämd, livet gick lätt väldigt länge. så snart nåt haltade så fanns någon eller något där och puttade mig på rätt köl och många hjälpte mig rodda i hemmet och med familjen länge. Utöver det så var jag, VAR, bra på min egen organisation. Jag gillade att ha pejl på läget, gillade att ta ansvar, gillade att veta vad som skulle ske härnäst.
första gången jag vet att jag drog på mig för mycket var år 2000. flera sköterskor slutade på avdelningen, jag var den mest vana kvar och jag gillade att jobba. och jag kunde jobba!! Varannan vecka när jag inte hade pojkarna så jobbade jag massor. dubbla pass, extra nätter... Myyycke pengar:) Familjens ekonomi hängde på mig, har hängt på mig alltid. När jag pluggade stöttade mamma och pappa med pengar för att det skulle gå, sen har det hängt på mig. så jag jobbade. till jag inte längre ville se mina patieenter. Till jag var vidrig att leva med. Till näsan hotade sjunka under vattenytan.
Den gången räddade jag upp det hela själv. Jag drog i handbromsen och återgick till att jobba så som schemat sa. Fick även fler kollegor i samma veva så det var lätt att backa tillbaka dit jag skulle vara. Men jag var frammåt, låg på - min framtid var utstakad. Jag tog ansvarsfulla uppgifter, tillsist var jag biträdande föreståndare på avdelningen. I fjärran såg jag mig själv som chef av något slag en vacker dag.
Ibland tänker jag, att om jag bara kunnat få ägna mig helt åt det som jag ansåg viktigast - mina barn!! då hade det inte blivit så här. Om jag itne behövt tänka på ekonomi, mat, städning, tvätt utan bara varit med barnen, ägnat dem tid, stöttat dem. Då hade det kanske blivit annorlunda. Men vem kan leva så? Det enda jag verkligen sörjerr är att mina barn kommer att ha konstiga minnen från sin barndom och jag är rädd att de kommer att förebrå mig en dag - att jag inte fanns där, inte ställde upp som jag borde. Att jag tappade greppet och lät det ligga kvar tappat...
Jag är trött ännu. Jättetrött. Inte i vardagen. Men i arbetslivet. Och jag kan sakna hungern, sakna suget att gå vidare, bli mer, större.
tisdag 11 maj 2010
Det dåliga samvetet
Det följer mig, alla dagar. Att jag inte räckte till, att mina barn blev otrygga, att Tim blev sjuk. Jag skulle ha sett, jag skulle ha rättat till, jag skulle ha varit den pelare som en mamma ska vara, att luta mot.
Jag vet alla gånger jag tittade åt sidan och valde att inget säga. Jag vet alla gånger jag började tala om hur det måste vara men inte orkade stå på mig. Jag vet hur jag suckade och gav upp.
En mamma får inte ge upp. så är det bara. Man ska stå pall, man ska finnas där och man får aldrig, aldrig titta bort...
Jag vet att mitt största fel är att jag målat på mig en yta, som gjort att ingen kunnat se. Jag har lurat mig själv med min spegelbild. Om jag själv inte ser hur trött och sjuk jag är, då ser ingen annan. Om jag inte ser, så är det inte så illa. Om jag kan lura mig själv, så finns det inte... Jag lurade mina barn med. De såg, men jag målade bilden bättre för att de inte skulle tycka att det var så illa som det var.
Man kan göra så ett tag, ganska länge. Sen kommer allt ifatt, biter en i hasorna till man faller. Och jäklar vad ont det gör att skrubba knäna i asfalten!!
vissa dagar kan jag känna att "wow så jäkla bra jag mår nu" men kloka stunder vet jag att ännu har jag bara rest mig och borstat av gruset från knäna. Jag har en bit kvar att gå innan allt är som det ska, innan JAG är som jag ska. därför glädjer det att se att barnen ändå klarar sig, repar sig de med. Men samvetet gnager. Dag och natt. Jag misslyckades med en bit av det viktigaste i livet och det får jag leva med, och försonas med - kanske nån gång
Jag vet alla gånger jag tittade åt sidan och valde att inget säga. Jag vet alla gånger jag började tala om hur det måste vara men inte orkade stå på mig. Jag vet hur jag suckade och gav upp.
En mamma får inte ge upp. så är det bara. Man ska stå pall, man ska finnas där och man får aldrig, aldrig titta bort...
Jag vet att mitt största fel är att jag målat på mig en yta, som gjort att ingen kunnat se. Jag har lurat mig själv med min spegelbild. Om jag själv inte ser hur trött och sjuk jag är, då ser ingen annan. Om jag inte ser, så är det inte så illa. Om jag kan lura mig själv, så finns det inte... Jag lurade mina barn med. De såg, men jag målade bilden bättre för att de inte skulle tycka att det var så illa som det var.
Man kan göra så ett tag, ganska länge. Sen kommer allt ifatt, biter en i hasorna till man faller. Och jäklar vad ont det gör att skrubba knäna i asfalten!!
vissa dagar kan jag känna att "wow så jäkla bra jag mår nu" men kloka stunder vet jag att ännu har jag bara rest mig och borstat av gruset från knäna. Jag har en bit kvar att gå innan allt är som det ska, innan JAG är som jag ska. därför glädjer det att se att barnen ändå klarar sig, repar sig de med. Men samvetet gnager. Dag och natt. Jag misslyckades med en bit av det viktigaste i livet och det får jag leva med, och försonas med - kanske nån gång
torsdag 6 maj 2010
Om mina ex
bara så alla vet, så oavsett hur de kan framstås i vissa av inläggen så tycker jag de är bra människor i stort. Jag skulle inte lämna min dotter hos en idiot och sen flytta. Han var och är just nu bättre för henne på heltid än vad jag skulle vara. Hon behöver en trygg person - hur trygg han nu kan bli;) (Om du läser Niklas, så hoppas jag du förstår hur jag menar - inget ont, vi är bara sååå annorlunda. Du som gillar att "flyga å fara" mellan olika aktiviteter, jag som gillar att bara vara hemma). Tilde är trygg nu. visst, hon saknar mamma och hon tycker det är jobbigt med avståndet - det tycker jag med. Men hon har fått tillbaka det lugn hon en gång hade, hon är trygg i vardagen nu.
De äldre sönernas pappa är bland de snällaste människor jag känner till, och kanske är det just det som är problemet med honom - han är för snäll och försöker visa hänsyn åt så många håll samtidigt att han inte ser det jag ser - våra söner och deras behov av en närvarande pappa. De har mig mer nära trots 65 mils avstånd. Att jag tycker detta är ledsamt och synd är inte detsamma som att jag tycker att han är en dålig människa. I mångt och mycket är han samma person som jag en gång älskade stort.
De äldre sönernas pappa är bland de snällaste människor jag känner till, och kanske är det just det som är problemet med honom - han är för snäll och försöker visa hänsyn åt så många håll samtidigt att han inte ser det jag ser - våra söner och deras behov av en närvarande pappa. De har mig mer nära trots 65 mils avstånd. Att jag tycker detta är ledsamt och synd är inte detsamma som att jag tycker att han är en dålig människa. I mångt och mycket är han samma person som jag en gång älskade stort.
Tonårstjafs
När jag blev ensamstående sistagången så var Robin 17 år, Tim 15. båda truliga på sitt vis. Tim var helt ointresserad av skolan, skolkade, struntade i det mesta. Robin var 17 år... Jag tror den mest egocentriska åldern av dem alla... Han daklarerade högt och tydligt att han minsann inte skulle godta att nån ny man kom in i mitt liv igen. Och han domderade rätt hårt. Tillsist kastade jag ut honom rätt och slätt. Upp till pappa, som för en gångs skull ställde upp het fantastiskt. Upprinnelsen var att han kallat mig all sköns ord där hora nog var det snällaste och dessutom höjt handen för att slå...
3 månader var han borta, kom knappt hem. Var arg, sårad och ilsk. Sen vände han hem igen och efter det har vi haft det bra igen. Ökad respekt från båda håll.
Tonåringar är inte lätta. Det dröjde inte många år innan Tim var den som Robin nyss varit... ego, elak, arg, dum... Han valde själv att flytta hem till en kompis. vi pratade inte alls på rätt länge. nåt sms var allt. Allt blev bättre efter den förbannade soc anmälan och det är det enda jag är tacksam för från den tiden.
Att vara ensam med två tonåringar, det är många. En del har stöd av den andra förälderna, andra inte. Jag bad om stöd. tillsist i ren ilska, med arga mail och telefonsamtal. Vanligt prat funkade ju inte och jag var desperat. det desperata tolkades som idioti gissar jag, för något stöd fick jag aldrig. Bara "grabbarna vet var jag bor, det är bara för dem att höra av sig". Det funkar inte så med truliga tonåringar. Dem får man tränga sig på, störa och kräva saker av.
så jag stod där rätt ensam - inte helt, jag hade lite stöd av andra - och jag var rätt illa sjuk. Jag visste det ju inte då till fullo. Men inget fungerade. Hela jag gick i stillbildstakt.
det var ingen bra sitution för någon. Jag orkade inte. Grabbarna hade inte erfarenhet nog för att bemöta det rätt. Det blev kaos istället. Och jag tror att lillens sväljsvårigheter bor i detta kaos. Det är nåt jag alltid får bära, nåt jag alltid kommer att ha dåligt samvete för. Min ohälsa ledde till hans ohälsa.
3 månader var han borta, kom knappt hem. Var arg, sårad och ilsk. Sen vände han hem igen och efter det har vi haft det bra igen. Ökad respekt från båda håll.
Tonåringar är inte lätta. Det dröjde inte många år innan Tim var den som Robin nyss varit... ego, elak, arg, dum... Han valde själv att flytta hem till en kompis. vi pratade inte alls på rätt länge. nåt sms var allt. Allt blev bättre efter den förbannade soc anmälan och det är det enda jag är tacksam för från den tiden.
Att vara ensam med två tonåringar, det är många. En del har stöd av den andra förälderna, andra inte. Jag bad om stöd. tillsist i ren ilska, med arga mail och telefonsamtal. Vanligt prat funkade ju inte och jag var desperat. det desperata tolkades som idioti gissar jag, för något stöd fick jag aldrig. Bara "grabbarna vet var jag bor, det är bara för dem att höra av sig". Det funkar inte så med truliga tonåringar. Dem får man tränga sig på, störa och kräva saker av.
så jag stod där rätt ensam - inte helt, jag hade lite stöd av andra - och jag var rätt illa sjuk. Jag visste det ju inte då till fullo. Men inget fungerade. Hela jag gick i stillbildstakt.
det var ingen bra sitution för någon. Jag orkade inte. Grabbarna hade inte erfarenhet nog för att bemöta det rätt. Det blev kaos istället. Och jag tror att lillens sväljsvårigheter bor i detta kaos. Det är nåt jag alltid får bära, nåt jag alltid kommer att ha dåligt samvete för. Min ohälsa ledde till hans ohälsa.
Varför jobbet blev för mycket
Till de jag pratat med om varför jag flyttade har jag sagt att det fanns så otroligt många orsaker till att jag valde att flytta. Jobbet var ett. Att Bosse slutade, ny chef jag inte gillade, sammanslagning med två andra vårdcentraler. Jag gillade inget av dem!
Jag har alltid valt själv var jag vill jobba och vad jag vll joba med. När medicinavdelningen jag jobbade på lades ner så följde jag inte med dit de andra gick - den tunga avdelningen som behövde fler medarbetare. Jag valde och framför allt var det viktig för mig att visa: mig placerar man itne bara någonstans.
Lite så kände jag inför sammanslagningen: Jag riskerades placeras med något jag inte gillade, och framförallt så var det på väg att bli en enhet som var så stor att den skulle tappa den sammahållning som man har på en mindre enhet.
Jag tappade sugen helt enkelt. Det var dags för något nytt. Jag kan itne arbeta med tappad sug.
Jag har alltid valt själv var jag vill jobba och vad jag vll joba med. När medicinavdelningen jag jobbade på lades ner så följde jag inte med dit de andra gick - den tunga avdelningen som behövde fler medarbetare. Jag valde och framför allt var det viktig för mig att visa: mig placerar man itne bara någonstans.
Lite så kände jag inför sammanslagningen: Jag riskerades placeras med något jag inte gillade, och framförallt så var det på väg att bli en enhet som var så stor att den skulle tappa den sammahållning som man har på en mindre enhet.
Jag tappade sugen helt enkelt. Det var dags för något nytt. Jag kan itne arbeta med tappad sug.
Bosse
Jag minns när vi träffades första gången. Jag satt nervös i väntrummet, skulle på anställningsintervju. Min goa vän Karin jobbade redan där och kom och berättade att hon lagt ett gott ord för mig - så gott det kändes!!
Så kom då Bo. en stor nallebjörn med skägg. Varma glada ögon. All nervositet var borta i ett nafs, det kändes bara sååå bra! Hans roliga fråga på intervjun har jag alltid funderat hur han tolkade svaret på: Om du var ett djur, vad hade du då varit och varför?
Jag svarade en katt - för att jag är självständig, går mina egna vägar, gillar sällskap ibland och kan kosten att ligga lat och avslappnad i solen när jag får tillfälle.
efteråt kände jag: vill man verkligen ha en sån medarbetare? Men det ville han:)
ett par dagar innan jul ringde han. Jag satt och väntade på att min läkare skulle ringa. Jag hade nått botten och behövde något antidepressivt trodde jag, jag mådde sååå dåligt!
så ringde Bosse, jag fick jobbet. Livet blev ljust, jag sa till läkaren varför jag hade ringt men att allt förändrats i ett nafs. Det blev årets julklapp 2007:)
Jag hann knappt börja på det jobbet innan sjukskrivningarna började hagla. Redan på inskolningen blev jag sjuk - damen som jobbade på labbet kom dit med influensa och 39 gr feber och poff var jag sjuk i samma. Sen gick några månader och jag var dålig av och till, av och till. Tillsist sa min kollega att hon trodde jag var utbränd, och jag fattade ingenting. Jag hade ont i min rygg ju. Men jag bokade tid hos läkaren hon tipsade om och där gjordes en del tester, bla en depressionstest som visade att jag hade en medeelsvår depression... Jag var nykär, hade fått ett nytt jobb jag trivdes med, jag hade jättefina arbetskamrater - livet lekte ju!! Och jag var deprimerad?? Jag fick gå hos en psykolog och jo, visst klev jag frammåt och uppåt men så här i efterhand så är jag övertygad om att depressionen var ett tecken på min hypotyreos. Jag var så uttröttad och slutkörd helt enkelt att hela jag la in om "uppsägning". (Tack underbara Gunilla för att du såg och vågade säga nåt!!)
Vad var då så fantastiskt med Bosse?
Under alla dessa sjukskrivningar, alla år så sa han: Jag tror på dig, jag vet att jag anställt en pärla och jag vet du kommer igen. Aldtig att jag såg en rynka av missnöje hos honom, aldrig ett spår att han kände sig sviken. Kanske kände han det i sin ensamhet nån gång, vad vet jag... men han stod där och bara trodde på mig, MIG.
Utan honom undrar jag om jag stått på benen idag. Jag vet att utan honom så hade jag inte kommit tillbaka till jobbet så som jag gjorde och jag skulle aldrig haft längtan att komma tillbaka till fullo.
Vi jobbar inte tillsammans längre men vi har kontakt via mail framför allt, men vi ses ibland med. Jag tror vi alltid kommer att ha något speciellt mellan oss. Det är nåt mer än bara chef-anställd, jag tror vi nått varandras själar helt enkelt.
Så kom då Bo. en stor nallebjörn med skägg. Varma glada ögon. All nervositet var borta i ett nafs, det kändes bara sååå bra! Hans roliga fråga på intervjun har jag alltid funderat hur han tolkade svaret på: Om du var ett djur, vad hade du då varit och varför?
Jag svarade en katt - för att jag är självständig, går mina egna vägar, gillar sällskap ibland och kan kosten att ligga lat och avslappnad i solen när jag får tillfälle.
efteråt kände jag: vill man verkligen ha en sån medarbetare? Men det ville han:)
ett par dagar innan jul ringde han. Jag satt och väntade på att min läkare skulle ringa. Jag hade nått botten och behövde något antidepressivt trodde jag, jag mådde sååå dåligt!
så ringde Bosse, jag fick jobbet. Livet blev ljust, jag sa till läkaren varför jag hade ringt men att allt förändrats i ett nafs. Det blev årets julklapp 2007:)
Jag hann knappt börja på det jobbet innan sjukskrivningarna började hagla. Redan på inskolningen blev jag sjuk - damen som jobbade på labbet kom dit med influensa och 39 gr feber och poff var jag sjuk i samma. Sen gick några månader och jag var dålig av och till, av och till. Tillsist sa min kollega att hon trodde jag var utbränd, och jag fattade ingenting. Jag hade ont i min rygg ju. Men jag bokade tid hos läkaren hon tipsade om och där gjordes en del tester, bla en depressionstest som visade att jag hade en medeelsvår depression... Jag var nykär, hade fått ett nytt jobb jag trivdes med, jag hade jättefina arbetskamrater - livet lekte ju!! Och jag var deprimerad?? Jag fick gå hos en psykolog och jo, visst klev jag frammåt och uppåt men så här i efterhand så är jag övertygad om att depressionen var ett tecken på min hypotyreos. Jag var så uttröttad och slutkörd helt enkelt att hela jag la in om "uppsägning". (Tack underbara Gunilla för att du såg och vågade säga nåt!!)
Vad var då så fantastiskt med Bosse?
Under alla dessa sjukskrivningar, alla år så sa han: Jag tror på dig, jag vet att jag anställt en pärla och jag vet du kommer igen. Aldtig att jag såg en rynka av missnöje hos honom, aldrig ett spår att han kände sig sviken. Kanske kände han det i sin ensamhet nån gång, vad vet jag... men han stod där och bara trodde på mig, MIG.
Utan honom undrar jag om jag stått på benen idag. Jag vet att utan honom så hade jag inte kommit tillbaka till jobbet så som jag gjorde och jag skulle aldrig haft längtan att komma tillbaka till fullo.
Vi jobbar inte tillsammans längre men vi har kontakt via mail framför allt, men vi ses ibland med. Jag tror vi alltid kommer att ha något speciellt mellan oss. Det är nåt mer än bara chef-anställd, jag tror vi nått varandras själar helt enkelt.
onsdag 5 maj 2010
Soc anmälan
Japp. en sån var det på slutet. Jag vet vem det var och jag har aldrig, aldrig velat slå någon förut. får jag chansen kommer jag ladda från knäna och slå så jävla hårt jag nånsin kan. När jag ser det inom mig så flyger tänder och skäggstrån all världens väg...
Bakgrunden var så här: Ena sonen hade nån månad innan gjort uppror och flyttat hem till en kompis. Varför? Jo, för att jag inte lät honom ha en svinstia med disk på hans rum utan han måste faktiskt städa, och jag krävde att alla hjälpte till. Jag orkade ju inte allt själv, jag orkade knappt något.
Så inför påsken så skulle jag åka söderut för flera dagar. Sonen var "portad" till han accepterade att städa sitt rum - jag hade stängt dörren om eländet och vägrade ta tag i det.
allt satt som en stor knut i bröstet. Min ork blev mindre och mindre, jag släpade mig ur sängen för att hinna till jobbet kl 9, jobbade till 14 och kom hem och sov 2-3 timmar för att sen värma färdig, äcklig mat, data lite och sen sova - fast sömnen var så dålig,. det var mer en konstant dvala.
påskhelgen blev en vila. Det var stillsamt och lättsamt, som det alltid är hos älsklingen. Han har sina kroppsbesvär och det gör att ingen av oss har så stora önskemål om livat. Så åkte jag hem. Lång resa, man är trött när man kommer hem jag lovar.
så öppnar jag dörren och det är som en krigsdrabbad zon! Kattlådan stank - trots jag både smsat och ringt och påmint om att den måste tömmas. Flera lager badlakan på golvet i det lilla badrummet, intrampade med kattsand och det verkligen stinker.
I köket är det disk verkligen överallt. Nån har sprutat cola (?) på väggen och kyl och frys. Ett överkast är spänt vid överskåpet och täcker diskbänken. min säng är nedsmutsad, vardagsrummet även det fullt i skräp - dock mindre än i köket.
Jag stortjuter vill jag lova! Tårarna sprutar och det enda jag kan tänka är: Jag drar! Jag orkar inte, jag åker tillbaka ner igen. Men det går ju inte. Jobb i morgon, kvällen är sen - det finns massor av orsaker till att jag måste stanna.
Jag försöker ta det värsta - kattlådan, badrummet, få fram diskbänken något... Hela tiden gråter jag hysteriskt, högt snyftande. Jag orkar inte detta! ORKAR inte.
Av sönerna syns inte ett spår. Ingen svarar på sms ens. Den yngre odågan som inte ens skulle vara hemma innan rummet var städat är dock den som "rår för det". Han har haft ett helt gäng hemma. Jerry som jag hyr av berättar om festen och hur folk betett sig...
Under helgen har några närstående varit där och en av dem lämnar in en anmälan till soc. "Pojkarna lever i misär, jag har aldrig brytt mig om dem och jag har alltid försökt sätta käppar i hjulet för att pappan ska kunna ha kontakt. Pappan och styvmamman har kämpat sååå för att få hjälpa pojkarna." Den är inte skriven så. Den är skriven som om det är pojkarna som skrivit och den är undertecknad med deras namn och mobilnummer...
Det enda bra som mynnat av detta är att odågan tog och skärpte upp sig. Sönerna gick tillsammans till soc och berättade hur det var - ja, det är stökigt ibland men mamma är ju sjuk! Som det såg ut då, var vårt fel. Vi behöver ta mer ansvar. Mamma har alltid ställt upp för oss och pappa skiter i allt.
Det blir ett samtal på soc - det hör till - men de förstår hur det ligger till och avskriver allt. Och de talar om för sönerna att de är så stora att de också har plikter i hemmet. Tack!
När soc ringde om anmälan, som var skriver i sönernas namn så försvann världen. Jag satt i en timme på mitt kontor på jobbet och försökte samla mig så pass att jag kunde ta mig till Gunilla, min närmaste kollega och en helt underbar person. Jag vet inte vad jag sa till henne, jag grät nog mest och sa att jag måste åka. Ny sjukskrivning på heltid och jag vet inte ens hur länge jag var borta. en vecka? Tre? Jag vet att första dagarna låg jag bara i sängen. Svarade inte i telefon, öppnade inte dörren. Tillsist kom pappa och då lossnade allt. Men jag var så tillplattad att jag knappt hade nån röst att prata med. Det var mer en viskning. Var det dagen innan jag fått veta att sönerna inte var de som låg bakom?? Jag vet inte faktiskt. JAg vet att när jag fick veta att det tackolov inte var de som anmält, så blev jag oerhört lättad. De kom hem, kramade, pratade, var arga och redde upp så gott de kunde. Utöver dem och pappa så var det bara min pojkvän jag pratade med.Korta stunder, förtvivlade samtal. en önskan om att slippa leva, gå ut i vattnet och aldrig sluta gå.
Var upp till jobbet för att hämta några saker, sent en kväll, med hopp om att ingen var där. en kollega var kvar, och hon berättade senare att hon blivit rädd när hon såg mig. Hon hade sett mig nedstämd och deppig innan men hon sa att det var som ett tomt, ihåligt träd framför henne... Jag fanns där men ändå inte. Och precis så kände jag mig.
Det här blev rörigt men minnena kring det är likadant. det var en jobbig tid, det gör ont ännu och jag kommer aldrig nånsin förlåta eller förstå. Får jag chansen så slår jag, om det så kostar mig pengar...
Bakgrunden var så här: Ena sonen hade nån månad innan gjort uppror och flyttat hem till en kompis. Varför? Jo, för att jag inte lät honom ha en svinstia med disk på hans rum utan han måste faktiskt städa, och jag krävde att alla hjälpte till. Jag orkade ju inte allt själv, jag orkade knappt något.
Så inför påsken så skulle jag åka söderut för flera dagar. Sonen var "portad" till han accepterade att städa sitt rum - jag hade stängt dörren om eländet och vägrade ta tag i det.
allt satt som en stor knut i bröstet. Min ork blev mindre och mindre, jag släpade mig ur sängen för att hinna till jobbet kl 9, jobbade till 14 och kom hem och sov 2-3 timmar för att sen värma färdig, äcklig mat, data lite och sen sova - fast sömnen var så dålig,. det var mer en konstant dvala.
påskhelgen blev en vila. Det var stillsamt och lättsamt, som det alltid är hos älsklingen. Han har sina kroppsbesvär och det gör att ingen av oss har så stora önskemål om livat. Så åkte jag hem. Lång resa, man är trött när man kommer hem jag lovar.
så öppnar jag dörren och det är som en krigsdrabbad zon! Kattlådan stank - trots jag både smsat och ringt och påmint om att den måste tömmas. Flera lager badlakan på golvet i det lilla badrummet, intrampade med kattsand och det verkligen stinker.
I köket är det disk verkligen överallt. Nån har sprutat cola (?) på väggen och kyl och frys. Ett överkast är spänt vid överskåpet och täcker diskbänken. min säng är nedsmutsad, vardagsrummet även det fullt i skräp - dock mindre än i köket.
Jag stortjuter vill jag lova! Tårarna sprutar och det enda jag kan tänka är: Jag drar! Jag orkar inte, jag åker tillbaka ner igen. Men det går ju inte. Jobb i morgon, kvällen är sen - det finns massor av orsaker till att jag måste stanna.
Jag försöker ta det värsta - kattlådan, badrummet, få fram diskbänken något... Hela tiden gråter jag hysteriskt, högt snyftande. Jag orkar inte detta! ORKAR inte.
Av sönerna syns inte ett spår. Ingen svarar på sms ens. Den yngre odågan som inte ens skulle vara hemma innan rummet var städat är dock den som "rår för det". Han har haft ett helt gäng hemma. Jerry som jag hyr av berättar om festen och hur folk betett sig...
Under helgen har några närstående varit där och en av dem lämnar in en anmälan till soc. "Pojkarna lever i misär, jag har aldrig brytt mig om dem och jag har alltid försökt sätta käppar i hjulet för att pappan ska kunna ha kontakt. Pappan och styvmamman har kämpat sååå för att få hjälpa pojkarna." Den är inte skriven så. Den är skriven som om det är pojkarna som skrivit och den är undertecknad med deras namn och mobilnummer...
Det enda bra som mynnat av detta är att odågan tog och skärpte upp sig. Sönerna gick tillsammans till soc och berättade hur det var - ja, det är stökigt ibland men mamma är ju sjuk! Som det såg ut då, var vårt fel. Vi behöver ta mer ansvar. Mamma har alltid ställt upp för oss och pappa skiter i allt.
Det blir ett samtal på soc - det hör till - men de förstår hur det ligger till och avskriver allt. Och de talar om för sönerna att de är så stora att de också har plikter i hemmet. Tack!
När soc ringde om anmälan, som var skriver i sönernas namn så försvann världen. Jag satt i en timme på mitt kontor på jobbet och försökte samla mig så pass att jag kunde ta mig till Gunilla, min närmaste kollega och en helt underbar person. Jag vet inte vad jag sa till henne, jag grät nog mest och sa att jag måste åka. Ny sjukskrivning på heltid och jag vet inte ens hur länge jag var borta. en vecka? Tre? Jag vet att första dagarna låg jag bara i sängen. Svarade inte i telefon, öppnade inte dörren. Tillsist kom pappa och då lossnade allt. Men jag var så tillplattad att jag knappt hade nån röst att prata med. Det var mer en viskning. Var det dagen innan jag fått veta att sönerna inte var de som låg bakom?? Jag vet inte faktiskt. JAg vet att när jag fick veta att det tackolov inte var de som anmält, så blev jag oerhört lättad. De kom hem, kramade, pratade, var arga och redde upp så gott de kunde. Utöver dem och pappa så var det bara min pojkvän jag pratade med.Korta stunder, förtvivlade samtal. en önskan om att slippa leva, gå ut i vattnet och aldrig sluta gå.
Var upp till jobbet för att hämta några saker, sent en kväll, med hopp om att ingen var där. en kollega var kvar, och hon berättade senare att hon blivit rädd när hon såg mig. Hon hade sett mig nedstämd och deppig innan men hon sa att det var som ett tomt, ihåligt träd framför henne... Jag fanns där men ändå inte. Och precis så kände jag mig.
Det här blev rörigt men minnena kring det är likadant. det var en jobbig tid, det gör ont ännu och jag kommer aldrig nånsin förlåta eller förstå. Får jag chansen så slår jag, om det så kostar mig pengar...
Kärleken
Så många har kritiserat för att jag flyttade för en mans skull. För att jag lämnade mina barn för kärleken. Så var det inte. Han bor här och han är anldeningen att jag hittade igen Östergötland på kartan och började tillbringa tid här. Men han var inte inblandad i beslutet att flytta. Jag berättade att jag funderade kring det och han lät det vara mitt eget beslut helt och hållet. visst sa han först, när beslutet var taget, att jag kunde flytta in hos honom. Men den tanken insgå vi båda rätt snart att den var dummare än dummast. Det var inte honom jag behövde. Jag behövde bli hel, i mig själv, på egen hand.
Att jag valde Östergötland har mer att göra med Lena, min underbara bästa vän som visade sig bo bara 3 mil från kärleken - vi kände varandra via nätet innan L.
Kärleken har varit en bergodalbana från första början. Jag var trasig. Medicinerna gjorde mig ännu värre. Att han finns kvar är ett under, att vi kommit till ro är ett under och att kärleken bestått är ett under. Det har funnits tider då vi inte träffats alls, då jag trott det varit över för alltid. Men på något sätt har vi ändå hållt fast... Kasnke är det bara så enkelt att vi är menade att vara. Kasnke gör vi slut om 14 dar och aldrig ses mer.
Det jag vet är att han bidragit till att förändra mig och mitt liv till det bättre. Hans närvaro gör att jag tar fram det bästa hos mig så ofta jag kan.
Att jag valde Östergötland har mer att göra med Lena, min underbara bästa vän som visade sig bo bara 3 mil från kärleken - vi kände varandra via nätet innan L.
Kärleken har varit en bergodalbana från första början. Jag var trasig. Medicinerna gjorde mig ännu värre. Att han finns kvar är ett under, att vi kommit till ro är ett under och att kärleken bestått är ett under. Det har funnits tider då vi inte träffats alls, då jag trott det varit över för alltid. Men på något sätt har vi ändå hållt fast... Kasnke är det bara så enkelt att vi är menade att vara. Kasnke gör vi slut om 14 dar och aldrig ses mer.
Det jag vet är att han bidragit till att förändra mig och mitt liv till det bättre. Hans närvaro gör att jag tar fram det bästa hos mig så ofta jag kan.
Att lämna sina barn 60 mil bort
Det är inte lätt. Det var inte lätt när jag flyttade och det är inte lätt någon dag. Det går inte en enda vecka där jag inte funderat om jag gjort rätt och om jag ska flytta tillbaka. Jo, jag gjorde rätt. Jag ser på mina barn och vet jag gjorde rätt, för de har blivit trygga och glada. Visst är det jobbigast för lillan, hon saknar mig ibland. Men det går bra! Hon är trygg, har blivit lugn och glad igen. Behovet att hålla koll, hennes inre stress har lagt sig. Visst finns det stunder när sönerna också skulle behövt ha mig nära men de är stora. De har mognat med detta och de är inga småbarn. samvetet gnager ofta ofta och då kommer också tanken på att flytta hem. Men det är för tidigt. Jag måste bli mer hel. Jag kan inte komma upp och sen klappa igenom igen. Jag måste veta att jag kan stå pall för tuffa vindar om jag flyttar tillbaka. Jag försöker ordna det "bra nog".
Beslutet
Jag visste ganska länge att jag skulle flytta. JAg hade varit i Östergötland i omgångar. märkt att jag hade mindre ont, var piggare, mådde bättre. Klimatet gjorde sitt - norrlandskusten är KALL. Men jag visste också att det var avståndet till mina föräldrar, till minga ex, till alla krav... Här kunde jag slappna av. Ingen visste vem jag var, hur jag var. Jag kunde börja om. ingen hade några förväntningar på vem eller vad jag var. Ingen sa "ta det försiktigt så du inte blir sämre igen". Ingen höll tillbaka. Ingen kunde komma och titta till mig av oro (tack snälla mor och far för all omtanke men det blev för mycket).
Så jag visste att jag skulle bo här, någon gång. Jag trodde sönerna skulle hinna bli mer vuxna och jag trodde att lillan skulle vara i den ålderna att hon kunde välja själv. Men lasset rasade. Jag orkade inte mer. Hade jag väntat hade jag inte överlevt. Hade jag väntat hade jag drivit bort mina söner från mig och min dotter hade tvångsflyttats till sin pappa. Så illa var det.
Så kom också förändrignarna på jobbet. Bosse fick annan tjänst, vi skulle bli ihopslagna till en jätteenhet, tjänster skulle dras in. Jag ville inte vara med. Den nya chefen kändes inte bra. Indragningarna kändes inte bra. Ihopslagningen kändes inte bra.
Faktiskt!! Inget var bra, nånstans! så över en lunchrast bestämde jag: Nu är det dags! Tillbaka på rummet ringde jag chefen för det bolag jag jobbat för sommaren innan, på semestern. Efter lite prat visade det sig att han smsat mig strax innan, en fråga om jag var sugen på lite jobb.... Det var ett tecken. Jag vet det var det. Två dagar senare sa jag upp mig, började leta lägenhet och när sommaren kom så flyttade jag och lämnade allt utom lite möbler och kärleken till mina barn.
Så jag visste att jag skulle bo här, någon gång. Jag trodde sönerna skulle hinna bli mer vuxna och jag trodde att lillan skulle vara i den ålderna att hon kunde välja själv. Men lasset rasade. Jag orkade inte mer. Hade jag väntat hade jag inte överlevt. Hade jag väntat hade jag drivit bort mina söner från mig och min dotter hade tvångsflyttats till sin pappa. Så illa var det.
Så kom också förändrignarna på jobbet. Bosse fick annan tjänst, vi skulle bli ihopslagna till en jätteenhet, tjänster skulle dras in. Jag ville inte vara med. Den nya chefen kändes inte bra. Indragningarna kändes inte bra. Ihopslagningen kändes inte bra.
Faktiskt!! Inget var bra, nånstans! så över en lunchrast bestämde jag: Nu är det dags! Tillbaka på rummet ringde jag chefen för det bolag jag jobbat för sommaren innan, på semestern. Efter lite prat visade det sig att han smsat mig strax innan, en fråga om jag var sugen på lite jobb.... Det var ett tecken. Jag vet det var det. Två dagar senare sa jag upp mig, började leta lägenhet och när sommaren kom så flyttade jag och lämnade allt utom lite möbler och kärleken till mina barn.
Nu tar vi å går in på det jobbiga då...
Jag minns min fd man som sa: Du måste gå till doktorn, nåt är fel! Och jag hade varit till doktorn, som inte hittade nåt fel och jag trodde på det... Det var jag, det var pga EDSen, det var inget att göra... Jag fick leva med denna trötthet, smärta, orkeslöshet, oföretagsamhet... Och fick jag det, så fick han det.
Visst var det EN av orsakerna till skillsmässan, men bara en. För mig - han har garanterat en annan sida som sin sanning - så var det en ovilja att leva med någon som var totalt oförstående, som ständigt sa: ja visst är det jobbigt för dig, men JAG då. Som slog sönder saker i ilska, som behandlade barnen ogint av och till och tillsist trodde jag han skulle slå. Inte mig men ena sonen. då gick det fort. Jag tror det tog 3 veckor så bodde han på annan adress. Jag kan inte leva med någon som anser att alla i omgivningen är idioter, som pratar skit om alla, som sällan har något gott att säga om någon annan, annat än för egen vinnings skull. Jag vill kunna vara stolt över min man, alla dagar. Det var jag inte. Det var jag aldrig.
Han flyttade ut och lämnade allt i en röra. Källaren som han lovat vara med att städa upp, dela upp... snickarboden som varit hans... Allt var kvar. Skräp överallt, oordning. Och där stod jag, glad att han var bort men så orkeslös att jag petade lite här, petade lite där. Fick lite ordning som sen rasade. i peroder var det riktigt bra men sen kom alla krav - skolan som skulle bli klar, misstrivsel på det jobb jag hade. Jobb och heltidsstudier samtidigt för att ha råd.. Tonårsbarn som krånglade, som tonåringar gör. Det sa BRAK. Men så fick jag nytt jobb, ny chef - underbara, underbara Bosse som jag inte vore något alls utan. Det höll ett tag till men sen började det på allvar. Jag blev sjukskriven, började äta antideppressivt, orkade lite till, försökte orka, ville orka. ville inte sivka, inte någon. Inte barnen framför allt.
Det blev flytt, dålig ekonomi, flytt igen och aldrig nånsin att jag orkade... Jag ville inte mer. Jag stängde dörren och jag stängde av. visst fanns ljusa stunder! när jag satt med barnen vid brasan och småpratade och skrattade. Faktum är att barnen var de enda ljusglimtarna. Men det var också där som samvetet var som värst. Jag orkade inte se om dem. Jag var aldrig med och lekte med lilla dottern. Jag orkade inte engagera mig i pojkarnas skolor och liv. De fick sköta sig själva. Det blev snabbmat och självhushåll. Och samvetet gnagde, för det var aldrig så här jag önskat det för mina barn. Leva i oreda med dålig mat och vara vind för våg. Det måste bli bättre men det såg inte ut att finnas någon utväg.
Visst var det EN av orsakerna till skillsmässan, men bara en. För mig - han har garanterat en annan sida som sin sanning - så var det en ovilja att leva med någon som var totalt oförstående, som ständigt sa: ja visst är det jobbigt för dig, men JAG då. Som slog sönder saker i ilska, som behandlade barnen ogint av och till och tillsist trodde jag han skulle slå. Inte mig men ena sonen. då gick det fort. Jag tror det tog 3 veckor så bodde han på annan adress. Jag kan inte leva med någon som anser att alla i omgivningen är idioter, som pratar skit om alla, som sällan har något gott att säga om någon annan, annat än för egen vinnings skull. Jag vill kunna vara stolt över min man, alla dagar. Det var jag inte. Det var jag aldrig.
Han flyttade ut och lämnade allt i en röra. Källaren som han lovat vara med att städa upp, dela upp... snickarboden som varit hans... Allt var kvar. Skräp överallt, oordning. Och där stod jag, glad att han var bort men så orkeslös att jag petade lite här, petade lite där. Fick lite ordning som sen rasade. i peroder var det riktigt bra men sen kom alla krav - skolan som skulle bli klar, misstrivsel på det jobb jag hade. Jobb och heltidsstudier samtidigt för att ha råd.. Tonårsbarn som krånglade, som tonåringar gör. Det sa BRAK. Men så fick jag nytt jobb, ny chef - underbara, underbara Bosse som jag inte vore något alls utan. Det höll ett tag till men sen började det på allvar. Jag blev sjukskriven, började äta antideppressivt, orkade lite till, försökte orka, ville orka. ville inte sivka, inte någon. Inte barnen framför allt.
Det blev flytt, dålig ekonomi, flytt igen och aldrig nånsin att jag orkade... Jag ville inte mer. Jag stängde dörren och jag stängde av. visst fanns ljusa stunder! när jag satt med barnen vid brasan och småpratade och skrattade. Faktum är att barnen var de enda ljusglimtarna. Men det var också där som samvetet var som värst. Jag orkade inte se om dem. Jag var aldrig med och lekte med lilla dottern. Jag orkade inte engagera mig i pojkarnas skolor och liv. De fick sköta sig själva. Det blev snabbmat och självhushåll. Och samvetet gnagde, för det var aldrig så här jag önskat det för mina barn. Leva i oreda med dålig mat och vara vind för våg. Det måste bli bättre men det såg inte ut att finnas någon utväg.
Ehler Danlos syndrom
En medfödd genetisk defekt som ger mjukare bindväv med överrörliga leder, skör hud och muskelsvaghet - enkelt beskrivet. Tillräcklig för att ge en enorm trötthet i sig och både muskel och ledvärk. Kanske försvårade denna diagnos den förra... Jag har levt med den alltid, kommer att leva med den alltid. Den ger problem ibland men jag har lärt mig hantera det. Jag kan inte gå på prommenad 5 km varje dag men jag kan gå 5 km ibland och 2 km ibland. Jag kan inte sitta hur som helst, jag behöver en del skrivhjälpmedel. Men på det hela taget så ser ingen att nåt är galet.
det har funnits stunder när jag förbannat defekten men nu... ärligt. Jag bryr mig inte.
det har funnits stunder när jag förbannat defekten men nu... ärligt. Jag bryr mig inte.
Hypotyreos typ 2
En ny sjukdom som ännu inte är helt vedertagen i läkarvärlden. Symtomen finns i massor men vid provtagning så har man normala värden på sin sköldkörtel, i regel. En kamp till tillfrisknande man ofta får köra ensam, för hittar man inget objektivt fel så är man... hypokondrisk? lat? deprimerad?
För mig började sjukdomen mest troligt med att jag opererade bort halsmandlarna. Kanske är det medfött, vissa symtom kan jag hitta även tidigt i livet. Hur som helst så var det många år av nedbrytande av ork och lust, kantat med depressioner, värk och livsleda.
Det kom inte över en natt, det startade smygande med en snabb viktuppgång som start - 13 kg på 3 mån. Åren som följde var ändå ganska bra, jag jobbade, fick barn, renoverad huset... men tröttheten blev allt mer påtaglig. Jag ville mer än jag orkade, såg måsten men började titta bort.
Det som fick lasset att börja välta var den sista graviditeten. Efter det är allt förändrat, precis allt. Från att ha varit på gång i karriärsstegen, på väg mot ledarskap, alltid engagerad, alltid med så förvandlades jag till att allt mer sluta bry mig. Jag var nöjd, övernöjd. så lite ansvar som möjligt, så stillsamt som möjligt. till sist så lite att göra som möjligt. Alltid trött, alltid ont, alltid orkeslös, alltid inne i bubblan. Min barn kommer minnas mig som den som alltid vilade på soffan...
För mig började sjukdomen mest troligt med att jag opererade bort halsmandlarna. Kanske är det medfött, vissa symtom kan jag hitta även tidigt i livet. Hur som helst så var det många år av nedbrytande av ork och lust, kantat med depressioner, värk och livsleda.
Det kom inte över en natt, det startade smygande med en snabb viktuppgång som start - 13 kg på 3 mån. Åren som följde var ändå ganska bra, jag jobbade, fick barn, renoverad huset... men tröttheten blev allt mer påtaglig. Jag ville mer än jag orkade, såg måsten men började titta bort.
Det som fick lasset att börja välta var den sista graviditeten. Efter det är allt förändrat, precis allt. Från att ha varit på gång i karriärsstegen, på väg mot ledarskap, alltid engagerad, alltid med så förvandlades jag till att allt mer sluta bry mig. Jag var nöjd, övernöjd. så lite ansvar som möjligt, så stillsamt som möjligt. till sist så lite att göra som möjligt. Alltid trött, alltid ont, alltid orkeslös, alltid inne i bubblan. Min barn kommer minnas mig som den som alltid vilade på soffan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)