Nu tar vi å går in på det jobbiga då...

Jag minns min fd man som sa: Du måste gå till doktorn, nåt är fel! Och jag hade varit till doktorn, som inte hittade nåt fel och jag trodde på det... Det var jag, det var pga EDSen, det var inget att göra... Jag fick leva med denna trötthet, smärta, orkeslöshet, oföretagsamhet... Och fick jag det, så fick han det.

Visst var det EN av orsakerna till skillsmässan, men bara en. För mig - han har garanterat en annan sida som sin sanning - så var det en ovilja att leva med någon som var totalt oförstående, som ständigt sa: ja visst är det jobbigt för dig, men JAG då. Som slog sönder saker i ilska, som behandlade barnen ogint av och till och tillsist trodde jag han skulle slå. Inte mig men ena sonen. då gick det fort. Jag tror det tog 3 veckor så bodde han på annan adress. Jag kan inte leva med någon som anser att alla i omgivningen är idioter, som pratar skit om alla, som sällan har något gott att säga om någon annan, annat än för egen vinnings skull. Jag vill kunna vara stolt över min man, alla dagar. Det var jag inte. Det var jag aldrig.

Han flyttade ut och lämnade allt i en röra. Källaren som han lovat vara med att städa upp, dela upp... snickarboden som varit hans... Allt var kvar. Skräp överallt, oordning. Och där stod jag, glad att han var bort men så orkeslös att jag petade lite här, petade lite där. Fick lite ordning som sen rasade. i peroder var det riktigt bra men sen kom alla krav - skolan som skulle bli klar, misstrivsel på det jobb jag hade. Jobb och heltidsstudier samtidigt för att ha råd.. Tonårsbarn som krånglade, som tonåringar gör. Det sa BRAK. Men så fick jag nytt jobb, ny chef - underbara, underbara Bosse som jag inte vore något alls utan. Det höll ett tag till men sen började det på allvar. Jag blev sjukskriven, började äta antideppressivt, orkade lite till, försökte orka, ville orka. ville inte sivka, inte någon. Inte barnen framför allt.

Det blev flytt, dålig ekonomi, flytt igen och aldrig nånsin att jag orkade... Jag ville inte mer. Jag stängde dörren och jag stängde av. visst fanns ljusa stunder! när jag satt med barnen vid brasan och småpratade och skrattade. Faktum är att barnen var de enda ljusglimtarna. Men det var också där som samvetet var som värst. Jag orkade inte se om dem. Jag var aldrig med och lekte med lilla dottern. Jag orkade inte engagera mig i pojkarnas skolor och liv. De fick sköta sig själva. Det blev snabbmat och självhushåll. Och samvetet gnagde, för det var aldrig så här jag önskat det för mina barn. Leva i oreda med dålig mat och vara vind för våg. Det måste bli bättre men det såg inte ut att finnas någon utväg.