Bosse

Jag minns när vi träffades första gången. Jag satt nervös i väntrummet, skulle på anställningsintervju. Min goa vän Karin jobbade redan där och kom och berättade att hon lagt ett gott ord för mig - så gott det kändes!!

Så kom då Bo. en stor nallebjörn med skägg. Varma glada ögon. All nervositet var borta i ett nafs, det kändes bara sååå bra! Hans roliga fråga på intervjun har jag alltid funderat hur han tolkade svaret på: Om du var ett djur, vad hade du då varit och varför?

Jag svarade en katt - för att jag är självständig, går mina egna vägar, gillar sällskap ibland och kan kosten att ligga lat och avslappnad i solen när jag får tillfälle.

efteråt kände jag: vill man verkligen ha en sån medarbetare? Men det ville han:)

ett par dagar innan jul ringde han. Jag satt och väntade på att min läkare skulle ringa. Jag hade nått botten och behövde något antidepressivt trodde jag, jag mådde sååå dåligt!
så ringde Bosse, jag fick jobbet. Livet blev ljust, jag sa till läkaren varför jag hade ringt men att allt förändrats i ett nafs. Det blev årets julklapp 2007:)

Jag hann knappt börja på det jobbet innan sjukskrivningarna började hagla. Redan på inskolningen blev jag sjuk - damen som jobbade på labbet kom dit med influensa och 39 gr feber och poff var jag sjuk i samma. Sen gick några månader och jag var dålig av och till, av och till. Tillsist sa min kollega att hon trodde jag var utbränd, och jag fattade ingenting. Jag hade ont i min rygg ju. Men jag bokade tid hos läkaren hon tipsade om och där gjordes en del tester, bla en depressionstest som visade att jag hade en medeelsvår depression... Jag var nykär, hade fått ett nytt jobb jag trivdes med, jag hade jättefina arbetskamrater - livet lekte ju!! Och jag var deprimerad?? Jag fick gå hos en psykolog och jo, visst klev jag frammåt och uppåt men så här i efterhand så är jag övertygad om att depressionen var ett tecken på min hypotyreos. Jag var så uttröttad och slutkörd helt enkelt att hela jag la in om "uppsägning". (Tack underbara Gunilla för att du såg och vågade säga nåt!!)

Vad var då så fantastiskt med Bosse?

Under alla dessa sjukskrivningar, alla år så sa han: Jag tror på dig, jag vet att jag anställt en pärla och jag vet du kommer igen. Aldtig att jag såg en rynka av missnöje hos honom, aldrig ett spår att han kände sig sviken. Kanske kände han det i sin ensamhet nån gång, vad vet jag... men han stod där och bara trodde på mig, MIG.

Utan honom undrar jag om jag stått på benen idag. Jag vet att utan honom så hade jag inte kommit tillbaka till jobbet så som jag gjorde och jag skulle aldrig haft längtan att komma tillbaka till fullo.

Vi jobbar inte tillsammans längre men vi har kontakt via mail framför allt, men vi ses ibland med. Jag tror vi alltid kommer att ha något speciellt mellan oss. Det är nåt mer än bara chef-anställd, jag tror vi nått varandras själar helt enkelt.