Och vet ni... Det är tredje året i rad som jag inte finns på plats den dagen han fyller!! Det är skrämmande, det är FEL och det är snudd på elakt av mig!! Nu är det inte mycket jag kan göra åt det, jag kan inte lämna jobbet och åka till honom men jag har lovat stilla i mitt hjärta att nästa år är vikt för honom i första hand. Och han kommer att få ett paket med paket med posten som jag hoppas kommer vara lite plåster på såren.
Jag önskar att jag tänkt på att det var så många födelesedagar jag inte varit hos honom, innan jag bestämde om jobb för då hade jag sannerligen bestämt annat. Men minnet är som det är, jag minns inte saker år från år längre, inte utan att kolla i minnesanteckningar vad jag gjort... skrämmande, men det blir allt bättre och jag vet ju att det handlar om mediciner och dåligt mående att det är så, varit så.
Jag önskar att han känner och vet, att han är sååå speciell. Killen som kom efter två missfall och så mycket längtan fast jag var så ung. Jag hade gett upp hoppet om att det skulle bli något barn, vilket nu kan kännas naivt men så var det. Han var den vackraste av vackra när han föddes och jag minns hur jag bara låg med honom mot mitt bröst och snusade och snusade, njöt av att ha honom hos mig. Det var ett fantastiskt år, det första ensam med honom - pappan jobbade ju. Lille robin var min bästa kompis och som jag berättade om världen för honom, långt innan han kunde förstå det minsta lilla... men så har det blivit en klipsk kille;) Mitt hjärta....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar