Knappt har den ena planen börjat verkställas innan nästa börjar gro inom mig. Är det det norrländska nybyggarblodet som rinner i mina ådror som ställer till det? Eller är det kanske så enkelt att jag börjar bli rätt frisk trots allt? visst - jag får lätt små bakslag, men det är just vad de är: SMÅ bakslag.
Jag tror på livet. Jag tror på att det bär med sig en massa om man bara vågar och vill. Och jag är modig. Jag vågar massor. Jag har släppt taget och hängt fritt många gånger men alltid landat på fötter, eller kravlat mig upp och borstat av knäna och sen stått stadigt. Illa grimaserande ibland och ibland med väldigt lite hopp att samla ihop men någonstans inom mig ändå ett jävlar anamma och "jag kan, jag ska".
Jag tappade tron på mig själv ett tag, inser jag nu medan jag skriver. Men vet ni, den är tillbaka. Jag KAN! JAG kan:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar