Jag har hört andra beskriva den här känslan, och då förstod jag den inte. Bla mitt ex berättade att han kände så som jag känner ibland nu, och nu förstår jag till fullo vad han menade.
Idag när jag kom hem - jag ska skriva ett inlägg om hem, "hem", HEM och "hem till dig" sen - så var allt bara bra. Jag lämnade för jobbet imorse och kom tillbaka - no big deal. Som en vanlig vuxen i ett vanligt hem liksom.
Bonus nr 1 var på väg in i duschen och hade bokstabvligen bara klivit ur kläderna och lämnat dem i klivet. Det är inget som stör mig direkt men jag tycker ju att man tar igen efter sig. Så kom han ut ur badrummet och jag frågade honom just det jag såg: Har du bara klivit ur kläderna och gått? Ja, fick jag till svar. Ett lite förstrött svar, inte grinigt, inte "skit i det" inget sånt... bara förstrött... Så gick han tillbaka in i badrummet och inte förrän pappan påpekade senare att han inte fick lämna kläderna så där så plockade han igen dem.
Medan han badade så satt bonus nr 2 och spelade TVspel vid stora TVn. Mannen stod vid diskbaljan och jag... Jag kände bara att jag har ingen plats här!
Och det finns ingen anledning till den känslan _egentligen_. Men det är som mitt ex beskrev det en gång: Det känns som ni är en hel, fungerande familj och min plats är nånstans där jag råkar kunna få vara just då.
Så som det var här idag med kläder på golvet, TVspel och mannen diskande är liksom ingen "oj så¨här är det aldrig händelse" utan så där rullar vårt liv, som i vilken familj som helst. Så som även min egen familj varit i alla, alla år. Inget konstigt, ingen dörr som stängs för näsan. Och ändå. Ändå kommer den där känslan av utanförskap ibland. När jag minst anar det och utan någon som helst verklighetsförankring i att vara relevant.
Jag tror att mannen kände av min känsla idag för han kom och la sig här bredvid och bara fanns en stund, smekte min arm och småprataade lite. För när det blir trångt på det här viset så går jag till "min plats" Den dryga kvadrat metern som ingen annan kan göra anspråk på och där jag kan grotta in mig ett tag. Sängen:)
2 kommentarer:
Hahaha men herregud, är vi säkra på att vi inte är systrar?
PRECIS så är det här med!
Men vet du vad?
Jag har lärt mig skita i det!
Jag bara kliver över den där blöta handduken.
Jag kravlar mig över smutstvätten.
Jag ställer in MIN disk i maskinen resten får mögla om det vill!
Och hej o hå, nu inser alla att "vrång-Annica" startar inte tvätt - eller diskmaskinen om inte tvätten / disken står I maskinen för om dom inte ställt det på plats gör då INTE jag det!
Halleluja som sagt!
Kämpa på syster!
Tusen kramar
Ja jag skiter också i det, oftast. Jag har uppfostrat mina egna rätt skapligt och har inget behov av att uppfostra andras (och de har heller inte nåt behov av mig såå).
men ibland då känns det verkligen hur "inte med i familjen" jag är... att jag är ett gästspel - kasnke för livet men ändå ett gästspel... Då kurar jag i min hörna lite bara;)
Kram tillbaka:)
Skicka en kommentar