Skitdag

De kommer med jämna mellanrum, dagarna då allt knyter sig och där känslan som ställt till det så otroligt många gånger kommer till ytan.

Dagen började med att jag hittade bilen med ena bakhjulet utan luft. Nå det var ingen direkt panik, jag hade en dag på jobbet som inte involverade nån annan än mig på förmiddan, så jag kunde komma sent.
Vad jag inte kom ihåg, var att den parkering som jag stod på kostar pengar dagtid på veckorna... Så nästa gång jag kom ut så fanns där en söt gul remsa på rutan... Jävla skit, jag har inte råd med såna onödiga utgifter.
Feber på jobbet, satt som en urblåst blondin på mötet kl 13 och bidrog ungefär lika mycket till innehållet som ett oskrivet räknehäfte. Timmarna efter gjorde jag sånt där jobb som jag är van att "någon annan" gör. JAg märkte journalmappar och sorterade in de få papper som finns redan. Kände att jag egentligen inte orkade vara där men timmarna ska göras och att sjukskriva sig finns inte på kartan.

Så kommer mannen och hämtar mig, han har fixat punkat på min bil och köpt en kompressor åt mig, att ha i bilen fall det blir lufttomt en annan gång - snällt!!
Men sen vrider sig allt. Allt han säger retar mig. När han frågar om jag ska hem till mig nåt, så känner jag att han inte vill ah mig hos sig. När han pratar med sin kompis om en förestående resa till London, så retar jag mig på att han inte ens frågar om jag tar hand om alla djuren under tiden.
Dessutom gör han missen så många män gör, kanske kvinnor med men jag har inte upplevt det isåfall... Han börjar retas med mig, för att han märker jag är låg. Han slutar precis sekunden innan jag börjar bitas som tur är.

Men då är jag där. I paniken, flyktkänslan, viljan att ta mitt pick å pack och dra... Och känslan har absolut ingen förankring i något påtagligt, något sant. Den bara kommer, inte så ofta som förr och nu gör jag heller inte alla de dumma saker som jag gjorde då. De som gjorde att förhållandet fick många vassa törnar, det som gjorde att det än idag är ganska skört.

försöker komma på vad det värsta som kan hända just nu är, och det är att jag flippar ur, beter mig illa, skriker och kastar saker. Så alltså är det så här jag kände tex under mina tonår, fast jag inte minns känslan från då. Då agerade jag, nu känner jag?

Än har jag inte kommit på något bra sätt att hantera det hela. Istället sitter jag här och bara skyller på att det är en skitdag i största allmänhet.