Tankar om kärlek och förhållande

JAg skrev dessa tankar till en kär vän i hennes blogg, men jag tycker att fler kan behöva läsa mina tankar kring hur ett förhållande ska vara, eller inte vara kanske.
Ofta har man känslan av att man lever i en strid istället för i en dans tillsammans. Det är det jag berör här:

Livet är inget krig där nån går vinnande ur striden. Kärleken är inte en kamp för att få vara den man är. Självklart kan det inte vara så enkelt som när man bara är två och bara har varandra och sig själv att ta hänsyn till men när vardagen blir en strid där man ständigt antingen går i försvar eller till attack -då är det inte rätt helt enkelt. (Förtydligar att min vän har en stor, utvidgad familj).


Med den man älskar ska man kunna få vara sitt sämsta jag och ändå vara ok. Man kanske inte känner sig älskad och uppskattad varje dag men man vet att det ändå finns där. Och man drar och strävar åt samma håll även om man ibland har olika uppfattning hur man når dit.

Man kanske inte är bubblande lycklig varje dag men man hittar lätt känslan om man söker den. Den finns inom en och i luften omkring en och i allt vackert man ser.

Det är fler vardagar än lördagar på em vecka och det är fler vardagar än lördagar i ett förhållande men vardagen ska vara en lugn trygg visshet att lördag blir det. Inte en oro över vilken typ av lördag det blir.

Och det är bara måndag ännu;)