Livet går vidare

Jag har haft de värsta dagarna i mitt liv. Att bli sviken av den man älskar är hårt. Jättehårt. Att inse att man är en sån som älskar för mycket är också tufft. Därför var det skönt idag att förstå att jag inte alltid varit så. Det blev så denna gång och jag tror jag förstår varför.

När jag träffade Larsa så träffade jag för första gången någon som förstod mig och tyckte att jag var underbar. Alla mina rädslor och känslor av att inte vara tillräcklig kunde han bemöta och gång på gång fick jag den bekräftelse jag alltid önskat. En tvillingsjäl var hur vi benämde varandra långt innan vi blev kära.

Att få all den bekräftelsen och sedan nötas i vardagen då det inte alls var så gjorde att jag försökte lite till och lite till. För att igen få det där vi hade i början. Och jag har fått det i små doser av och till och vi har haft det sagolikt mellan varven men jag satte honom på piedistal för allt som han gav där i början. Han blev min idol som jag dyrkade och försökte nå på alla sätt.

Han i sin tur bär sin börda av livet och med en knäckt självkänsla kan man inte bemöta så mycket kärlek utan rädsla.

Jag förlåter inte hur det blev. Vi förtjänade båda ett bättre slut men jag kan se varför det blev som det blev. Vi byggde luftslott.

Det skulle vara han och jag mot världen men hur kan man leva så? Han har föralltid en del av mitt hjärta för allt gott som var och det var mycket. Nu ska jag bara lära mer om mig själv så jag inte hamnar i samma sits igen.

Lev och lär. Lev.