Ja mamma

det är ok när mina barn säger så. Men när min särbo får för sig att säga det blir jag helt rabiat! det är i särklass det värsta jag vet, vilket han såklart vet.
OM det vore så att jag verkligen lät som en mamma, så skulle jag inget säga men det är faktiskt inte så att jag behöver en tankeställare hur jag låter.

Det som utlöste det hela idag var följande: Jag hade dammsugit, torkat golven och skrubbat hela köket - ett städryck som var välbehövligt efter en vecka där jag själv varit lite medtagen och där särbon haft ordentliga besvär med sin klena rygg.
Så sitter jag i soffan och pustar lite med golven torkar och L öppnar dörren till skåpet i bokhyllan. Lägg märke till: BOKHYLLAN!!
Där tar han fram ett par rena strumpor. Han har alltså lagt in ren tvätt där den bara inte syns.

Så jag säger: kanske vi ska göra ett ryck och städa iordning i bokhyllan med när jag ändå är i gasen. Och då kommer det: Sen MAMMA...

Och precis DÄR tar min städlust slut. Jag skiter fullständigt i om det är damm i bokhyllan längre. Jag skiter fullständigt i dörrkarmarna som är fulla av smutsiga märken efter "någon annans" söners smutsiga fingrar.

Om jag sagt: "Men herregud, har du lagt tvätt i bokhyllan!!!!!!!!!" med gnällig, gäll röst. Eller: "Men varför i herrans namn har ud inte lagt tvätten på rätt ställe på en gång det går ju mycket fortare" med lite anklagande tonfall. DÅ hade jag förstått "MAMMA". Inte när jag bara helt lugnt konstaterar "ska vi fixa det där när jag ändå är igång", något som han kunde besvarat med: Kan inte du fixa? Kan vi göra det en annan dag? Kan vi bla bla? Eller helt enkelt "Vaddå, jag vill ha min rentvätt i det här skåpet".
Då hade jag sagt "ok" och fortsatt med det jag redan planerat. Nu skiter jag i det. Helt högaktningsfullt. Egentligen har jag lust att ösa ur dammsugarpåsen över golvet med och hälla saft över köksskåpen och ösa kaffepulver över... Barnslig?? Ja förmodligen men jag är jävlar inte hans MAMMA!!